En vecka down, five to go

Idag har jag varit sjukskriven i prick en vecka. Dagarna flyter lite ihop. Min stora plan om att SKRIVA DAGBOK PÅ RIKTIGT med penna på papper och känna orden genom handen (jag håller med – det var väldigt pretentiöst) höll sig i tre dagar sedan föll det bort. Jag går fortfarande omkring med en allmän känsla av stress i kroppen, småvärk i huvudet och ett självförakt som hoppar fram vid minsta miss, men jag börjar se något lite glimrande borta vid horisonten som jag tror är känslan av nedvarvning. Eller så är det nästa smäll – vem vet i dessa tider! Jag är i alla fall fortfarande inte deprimerad eller fullt utmattad och det är jag sannerligen tacksam över. Förvånande nog är jag inte heller bitter just nu. Det, som i vanliga fall är en av mina superkrafter vid sidan om lättkränkthet! Borta! Känns svindlande.

Jag tar långa promenader, springer och försöker att inte somna medan jag mediterar (går en kurs i appen Headspace som jag verkligen kan rekommendera – helt oflummigt). Jag läser (just nu i Nästa! av Nina Lykke) och tittar på tv (började senaste säsongen av True Detective igår) medan jag stickar på olika projekt. Men det här maratonlivet jag hade tänkt mig nu, med att plöja böcker och serier och bara leva mitt liv från soffan – det händer inte. Jag vet faktiskt inte riktigt varför.

Jag slås ibland av insikten att jag faktiskt inte har några större planer efter att jag lämnat Karl på morgonen. Idag kom jag på det och då sket jag helt enkelt i att fortsätta gå när jag var på väg hem och satte mig på en bänk i solen och sedan sket jag i att tiden gick. När jag var färdig med det tog jag mig till ett café, satte mig på accepterad distans från det andra sällskapet på uteserveringen och drack kaffe utan att ha någon anledning att resa på mig. Ja. Fram till insikten att jag glömt solskyddsfaktor innan jag gick hemifrån. Då hade jag trots allt en ganska bra anledning att inte sitta kvar. Men ändå!

Har även vänligt men bestämt sagt till min arbetsplats att jag inte kan ha mer kontakt med dem på minst två veckor. De är så otroligt ivriga med min rehab och det är väl rart att de saknar mig (eller?), men jag fattar inte hur jag ska kunna släppa jobbet om jag samtidigt förväntas ha idéer om vad jag ska göra när jag kommer tillbaka redan nu. Herregud, det är fem veckor kvar innan jag börjar arbetsträna. Låt en kvinna få andas ut!

||||| 7 Gilla! |||||

You may also like

5 kommentarer

  1. Herregud, det blir ju ingen mening med att vara sjukskriven om din arbetsgivare ska jaga dig i alla fall? Rehabplanen är det väl dags att börja prata om när du är tillbaka på jobbet, inte en enda minut tidigare. Önskar dig god vila och att du ska börja må bättre! Älskar En förbannad podd btw, men känn ingen press på det området heller!

    1. Eller hur! Kände också att det var lite väl angeläget att börja rota i det där nu. Dessutom alldeles för stort fokus på vad jag kan göra för att komma tillbaka – inte så mycket om vad arbetsplatsen kan göra för att hjälpa mig. Det känns lättare att andas nu när jag bett om att bli lämnad ifred i alla fall.

      Tack, vad kul! Vi kommer förhoppningsvis spela in en lunchlive nästa vecka 🙂

    1. Eller hur! Känner mig mer och mer böjd åt att ha noll kontakt innan vi ska ha gemensamt möte på företagshälsan!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.