Keeping Sane in the State of Corona

Saker jag gör inomus: stickar en tröja! Mer stickat hittar ni på min instagram till höger, eller om ni letar upp Rätt Avigt på insta, facebook eller webb.

Oj! Vad kul att det var så många som fortfarande hittar hit! Hurra! Här kommer lite pandemitext från mig.

Jag minns tydligt början av mars när jag pratade med en kollega inför en workshop där alla italienare bestämt sig för att stanna hemma. Det var strax innan läget eskalerade i Italien och gränserna var ännu inte helt stängda. Min kollega var rädd för framtiden. Jag själv var osäker på vad jag egentligen trodde, och om jag var rädd. Hur sannolikt är det att det blir en pandemi undrade jag? Ja. 1996 frågade jag mig om hur sannolikt det var att ett band som Spice Girls skulle slå och det visade sig ju att det var extremt sannolikt. Fia – not being able to predict the future since 1978.

Sedan gick det snabbt och land efter land sattes i karantän. Det ser inte ut att sakta ner heller – karantän eller inte, viruset fortsätter att spridas. Jag tappar nästan grepp om tiden. Det känns som tusen år sedan någon pratade om en fladdermus i Wuhan.

I mitt liv sker alla betydande förändringar ungefär vid klockan två när FHM håller presskonferens. Efter det växlar jag mellan att känna mig trygg med Sverige, oroa mig över Sverige, vara rädd för framtiden, ha hopp om framtiden. På ett personligt plan är jag så oerhört privilegierad. Jag är inte riskgrupp, inget av mina barn heller. Jag jobbar statligt, kan sköta mitt kontor från hemmet, bor inte i belånad bostad och kan på det hela taget känna mig relativt trygg.

Isaks kompis pappa går i konkurs. Min kollega ringer från karantän i Italien där militären marcherar utanför fönstret och haffar den som är ute utan goda skäl. Endast en i hushållet har tillåtelse att gå till butiken. Min vän i Spanien med endometrios undrar varför alla gnäller om karantän – så här har hennes liv sett ut de senaste fem åren. Mina föräldrar stänger in sig i en stad som ännu inte drabbats och tittar på alla Batmanfilmer. De respekterar rekommendationen att inte gå ut om man tillhör riskgrupp. En av min närmaste vänner återhämtar sig efter en tuff cancerbehandling och fortsätter en karantän som varat sedan december. En annan vän intensvivårdas för covid-19. Han var sövd i sju dagar. Om två veckor får han kanske komma hem. Det kryper närmare.

Är jag rädd nu? Jag vet inte. Jag är inte i ständig skräck, men visst oroar jag mig. För när detta slutar, för vad som händer i länder där regerigen börjat inskränka människors frihet. För vad som händer med alla som förlorar sina jobb. För att någon mer som står mig nära ska bli sjuk. För samhället och världen i stort. Kommer vi någonsin ur det? Att tänka på den här pandemin är som att tänka på rymden och försöka greppa att den inte har något slut.

Jag håller mig bäst flytande genom att inte tänka på imorgon, att gömma mig i böcker, att springa på lunchen, att sticka en tröja, att titta på the Good Fight, att dölja allt som stör mig i sociala medier och att sitta i en triljard zoom-möten på jobbet. Hur gör ni?

||||| 6 Gilla! |||||

You may also like

2 kommentarer

  1. Jag försöker hitta ett sätt, men är tyvärr inte där än. Ska försöka ta till mig av dina strategier. Är väldigt orolig över alla i riskgrupp i min släkt och kan inte riktigt slappna av samtidigt som jag är irriterad över hela situationen. Just irritationen är rätt stark och jag känner mig egoistiskt på grund av den. Viruset är ju inte direkt ute efter att förstöra mitt vardagsliv, men det känns så. Jobbar i ovisshet med vetskap att jag som distriktssköterska på en vårdcentral när som helst kan bli beordrad förflyttning till akutsjukvården (jobbar i region Dalarna). Har inte jobbat inom akutsjukvård sedan 2008, har aldrig jobbar på Falu lasarett utan bara på sjukhus i Stockholm. Försöker att inte tänka på det, men fattar samtidigt att de måste ta alla de behöver om antalet patienter med covid-19 blir fler. Avundas lite grann alla som inte har ett samhällsbärande yrke, kanske dags att byta, hehe.

    Väldigt kul att du börjat blogga igen!

    1. Jag kan nog delvis överleva på mina strategier för att jag inte kan ta in allt som händer. Plus att min kontorstjänst har ju bara flyttat hem. Det är inte så stor omställning. Jag behöver inte gå och förbereda mig på att komma in i ett inferno på iva t.ex. Sympatiserar ändå med irritationen. Känner ofta irritation när jag är maktlös oavsett. Tycker inte att du är egoistisk. Det måste vara skitjobbigt med så oviss framtid.

      Och tack! Kul att du tycker det 🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.