web analytics

Totalt jävla mörker – eller i alla fall sjukt mulet

Jag tror minsann att jag har blivit lite trasig. Hösten, och våren innan den, var inte nådig. Först var det jobbet och arbetsbelastningen, sedan började kroppen falla ihop och sist, men störst, så var det skolstarten för mitt äldsta barn.

Det här kan jag av flera skäl inte skriva jättemycket om, men jag kan ge er en liten bild. Vi hade en person – JAG hade en person – som mejlade mig och bara mig långa, långa mejl om hur hemskt mitt barn är (för varför ska en pappa ens behöva blandas in). Sedan hade vi långa, långa samtal med skolan och fick en annan bild, men det spelar ingen roll. Jag hade redan blivit mer eller mindre förstörd. Jag vågar till exempel knappt höra av mig till andra föräldrar, eftersom att jag är för rädd att de också ska skriva lika långa, hemska mejl. Jag får magont om mitt barn visar reaktioner som inte är positiva, eftersom att det skulle kunna bekräfta något av det som stod i mejlen. När han vill planera sitt sjuårskalas får jag panik, för tänk om ingen kommer? Det har inte varit självklart för honom att få vänner. Och om hans klasskompisar kommer – tänk om han inte är jätteglad hela tiden, utan gud förbjude: reagerar med känslor som hos ett barn? Och varför har han inte ens blivit bjuden till något kalas själv sedan skolstarten? Varför tar ingen annan förälder kontakt med oss och föreslår en lekträff? Jag överanalyserar säkert, men jag kommer inte ifrån ångesten och jag kommer inte ifrån att det är jag som har gjort något fel i min uppfostran. Varit för lat, för osocial mot andra föräldrar, inte varit tillräckligt på, försökt för lite, hittat på för få saker, inte tänkt på mitt sääärskilda ansvar som pojkförälder. Svurit för mycket?

Så ja. Jag har som sagt blivit lite trasig. Jag märker det på den ständiga känslan av ångest, och jag märker det på att jag inte tycker om mig själv.

Förutom tidsbrist och allmän utmattning är detta varför jag inte bloggar. Jag vet inte om jag är så sugen på att ge den här typen av inblickar i mitt liv, men det är det enda som cirkulerar i mitt huvud just nu. Ångest över än det ena, än det andra. Anledningen till att jag ändå skriver detta är att jag just nu har något slags fokus på att jag kommer att må bättre och framför allt så kommer det att bli bättre för mitt barn och då ska jag gå tillbaka till den här posten och minnas hur jävla illa det var. Och nästa gång det blir så här jävligt för någon av oss – för det blir det ju med jämna mellanrum pga livet – så ska jag gå tillbaka till posten som jag kommer skriva när allt har vänt, och veta att det blir fan ta mig bättre. Någon gång. Just nu dock: not so much.

||||| 8 Gilla! |||||

18 kommentarer

  1. Jag har tre barn, alla mer eller mindre stora nu men jag minns så väl ångesten man får när man befinner sig i denna typ av situation. Problemet ligger ju inte hos dig och din son utan hos den förälder som lassar av sig sina frustrationer på dig. Jag klarar inte av alla dessa föräldrar som projicerar sig på sina barn, de behöver terapi för stackars barn som inte får växa och leva i fred. Jag förstår att du mår dåligt men jag som står utanför tycker att du högaktningsfullt ska strunta i det hela och köra på med kalas osv. – det kanske precis är det som behövs.

  2. Men herregud, skrev en annan förälder ett sånt mail, det är ju helt märklig, uppåt väggarna. En vuxen människa måste ha förstånd att förstå att ett barn är ett barn. Blir verkligen så ledsen för er skull och kan på vissa vis känna igen er situation minus brevet då. Vi hade också en rätt jobbig skolstart, i förskoleklass och sedan flyttade vi efter första terminen till en ny stad och då blev det riktigt jobbigt. Så svårt att se sitt barn ledsen och utan vänner och med viss bristande social kompetens. Jag har ältat det så mycket om vad vi borde gjort och gjort annorlunda och om vi inte borde flyttat osv. Blev som tur var lite bättre nu i ettan och vi lyckades hitta några att bjuda på 7 årskalset i höstas men fan vad det är svårt att vara förälder ibland. Förlåt för lång rant om mitt barn, vill bara att du ska veta att du inte är ensam! Jag har pratat med flera som haft en jobbig start på skolgången, vi får bara hoppas att våra barn hittar sin plats och inte blir för ledsna under resans gång. Jag tänker så mycket på hur jag kan hjälpa mitt barn, känner mig maktlös. Men inte konstigt att barn fryser ut om föräldrar till och med ser det som ok att vädra åsikter om andras barn i mail.

    1. Om det bara vore ett mejl… Nu har skolan hanterat det jättebra, så jag hoppas på förändring den här terminen.

      Tack för rant om ditt barn ❤️

  3. Får så många tankar i huvudet, blir frustrerad och arg och ledsen och känner igen fast jag samtidigt förvånas över vuxna som inte kan bete sig. Hittar inte rätt ord alls. Har inget att säga. Bara:
    Kärlek till dig och sonen!!

  4. Åh, stora kramar och pepp till dig! Fan vad känsligt och svårt det är när det handlar om ens barn. Och den här andra föräldern har ju helt uppenbart ingen som helst fingertoppskänsla i hanterandet av sin oro överhuvudtaget. Hoppas 2019 blir ett så himla mycket bättre år <3

    1. Tack! Ja det är verkligen skitsvårt. Försöker vara pedagogisk och inlyssnande mot den som hört av sig, men känner mig just nu kränkt, bitter och ledsen. <3

  5. Måste bara lämna en kommentar eftersom ditt inlägg om sonen träffade mitt i hjärtat. Mitt barn som börjat förskoleklass har inte blivit tillfrågad att leka med någon en enda gång på fritiden och han var så besviken att han inte fått nya kompisar i skolan så som jag hade sagt. Frågar också mig själv vad jag skulle ha gjort anorlunda för att hjälpa honom socialt. Är själv inte typen som umgås privat med folk från öppna förskolan även om jag gick dit för barnets skull . Som tur är har vi kusiner i samma ålder som leker på fritiden men dom börjar ju få egna vänner också. Vet så väl vad du menar med den där ångesten som sliter sönder en för man inte vet vad man ska göra för att förbättra situationen för sitt barn. Ångesten för att nått ska ha hänt under dagen när man hämtar. . . Hoppas det blir ett bättre år för våra barn!

    1. Ja det är verkligen en ångest jag inte kunde föreställa mig innan. Jag minns inte alls att mina föräldrar var involverade i lekdejter för min egen del när jag var liten, och trodde i min enfald att detta liksom gick av sig själv. Men jag inser att tiderna förändras, och att det säkert ser olika ut i olika fall också. Ja – hoppas på ett bättre år för oss alla!

  6. Alltså, jag blir svinförbannad å era vägnar när jag läser detta, vill bara ringa upp de berörda och skälla ut dem efter noter. Om du hittar samma ilska kanske det går att ta mindre personligt? Deras beteende är oacceptabelt, det spelar ingen roll vad ditt barn har gjort, han är ett barn och han gör sitt bästa i den situation han är i. Hoppas så att ni får bra stöd i detta!

    1. Tack snälla! Skolan är väldigt bra i det här, så jag hoppas att jag själv slutar känna den här ångesten snart. Är också arg, men tyvärr fortfarande för orolig för att det ska ge någon drivkraft.

  7. Åh gud. Tårarna…känner så med dig. Jag vet att du förmodligen redan känner till allt detta, men jag skriver det ändå i förhoppningen om att det ska bidra till att du kanske lite mer kan känna det i ditt hjärta? För det första är det väldigt konstigt att prata om något barn som hemskt, oavsett vilket barn det är. Barn är barn. De kan ha särskilda behov, svårigheter och vara knepiga. Men de är barn och har rätt att vara sig själva så som det är. Din son har rätt, enligt barnkonventionen att bli respekterad, lyssnad på och behandlad på ett bra sätt, bara för att han är den han är. Oavsett hur han är. Ett barn. För det andra är det ytterst märkligt att mejla detta till dig, ett väldigt udda och konstigt beteende. När mitt barn har råkat ut för något i skolan, att ngt annat barn har slagit hen eller liknande tar jag upp det med pedagogerna och utgår inte från att mitt barn är den goda, och utgår från att skolan reder i det. Om ett annat barn hade stora svårigheter och ofta hamnade i bråk, eller vad det nu kan handla om, skulle jag önska för det barnet att skolan såg det, gav barnet stöd och hjälp att klara sig bättre. De allra flesta föräldrar skulle så klart inte bli argt på det barnet, utan möjligen på skolan om den inte sätter in insatser.
    Jag önskar så innerligt att du vågar börja bjuda hem andra barn på lekträffar hos er. När mitt barn hade svårigheter i skolan var det en viktig lösning för hen. Vi bad hen att rada upp vilka barn hen helst skulle vilja leka med om hen var tvungen att välja och bjöd hem dem en efter en. För att hen i lugn och ro i det trygga hemmet med en förälder nära skulle våga börja skapa kamratrelationer. Och vi gjorde lite extra trevligt för det hembjudna barnet, typ var med och lekte, lät dem härja och gjorde extra god middag och var allmänt smöriga.
    Jag vet inte om det skulle hjälpa er. Och jag gissar att du inte är den enda som blivit illa bemött av den där föräldern med arga brevet. Om du pratar med fler tror jag att du kommer att få höra fler historier, för det är ett så märkligt beteende. Kram

    1. TACK! Glad att jag skrev detta inlägg trots allt, eftersom att det är obeskrivligt skönt att läsa din kommentar. Vi har bjudit hem så smått och kommer fortsätta med det. Försöker också hitta lite gruppaktiviteter utanför skolan, så att han kan få sitt eget sammanhang och inte enbart är beroende av världen där. Tack snälla igen för det du skriver <3

      1. Och jag läser din kommentar tillbaka. Just nu en annan jobbig situation i min närhet där ett barn blir uteslutet och jag reagerade och blir nu shamad. Och då läser jag din kommentar här och blir lugn. Barnen. Barnen.

  8. Känner så igen mig. Inte i att bli mejlad men i att det inte fungerade.
    Att se sitt barn hamna utanför.
    Att se sitt barn inte knäcka de sociala koderna.
    Att se sitt barns bli utåtagerande och bete sig helt knas, fastän man vet att det bara finns gott i hjärtat.
    Att sällan/aldrig bli tillfrågad om lek.

    Men vet du. För oss vände det.
    Skolan tog tag i det, utredning gjordes (av skolpsykolog, väntar fortfarande på BUP) men ändå.

    Asperger.

    Plötsligt har livet blivit begripligt.
    Vi har minskat sociala intryck (mkt begränsat med fritids).
    Ökat fysisk aktivitet.
    Lever ”tydligare”
    Börjar skolan en halvtimme innan sina klasskamrater och får tydliga ramar för dagen.
    Vi lyssnar på sinnessjukt mycket ljudböcker tillsammans och pratar om vem som gör vad och varför och vem som gör rätt och fel etc.

    Det fungerar! Det fungerar!

    Jag är tillbaka från utbrändhet.

    Lycka till.
    ❤️

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.