web analytics

Positiva listan

Har så svårt att motivera mig att skriva något som inte är missnöje. Hösten har varit så jäkla tuff, och även om jag (tvärtemot vad många tror) inte har för vana att ständigt gå omkring och tjura, har det varit svårt att låta bli. Jobbet har varit hektiskt, skolstarten har varit svinjobbig, Karl har sugit åt sig alla baciller han kunnat och även min kropp har förfallit (cellförändringar, förlossningsskada, trasig tand som fick dras ut). MEN nu ska jag inte skriva om det säger jag ju. Några positiva saker har hänt och de är följande:

    Jag fyllde fyrtio. Helt utan nojor över att åldras, men med en viss sval hållning gentemot trenden att embrejsa sina rynkor och att åldern gör en så mycket visare. Det har liksom inte hänt här, men det var ändå kul att fylla år. På min födelsedag firade jag på jobbet med mina favoritsnacks: bubbel, chips och delicatobollar. Några nyanlända doktorander från Maputo sjöng en portugisisk födelsedagssång och allt var på det hela taget så himla fint. Det räckte så. Ingen överdådig fest med hattema, lösmustasch på pinne och fri bar i flödet från mig, med andra ord.
    Alex fixade en överraskningsresa. Jag är ganska stabil med överraskningar. Jag tycker inte om tanken på en överraskningsfest, men att göra som Alex gjorde, eller att få en present eller spontanöl eller liknande älskar jag. Jag är däremot inte särskilt nyfiken på överraskningar. Delvis på grund av att jag har en ganska deppig inställning till tid. Dvs att den går så himla fort och snart är ändå överraskningen redan över – vill med andra ord befinna mig innan den så länge som det går. Mina kolleger var dock helt till sig i trasorna över Alex subtila mess, som var i stil med: ”Vi tar tåget 9.30 på fredag” och ”Packa baddräkt och något du känner dig fin i”. Detta gjorde jag. Tåget gick dock inte alls 9.30 utan 9.28 vilket är en signifikant skillnad i tid för en tidspessimist som mig. Vi hann med det ändå. Första klass till Göteborg, Öresundståg till Varberg och sedan två nätter på Havanna Hotell. En vistelse som inte hade kunnat komma mer lägligt.
Vid Varbergs strand
    Jag hjälpte till att styra upp en filmfestival och det gick så jävla bra. Veckan innan hade vi nästan inga bokade biljetter, men när helgen kom körde vi två kvällar med över hundra personer i publiken. Jag träffade SÅ många fantastiska människor. Kände för första gången på flera år att ”systerskap” inte bara är en sliten titel för media-kvinnor i strukna blusar, utan något som kan vara en verklighet. Och jag klarade av så sjuka mängder ansvar den här helgen att jag inte ens vet om jag kommer att kunna tvivla på mina förmågor igen. Eller jo. Det kommer jag ju. Men kanske inte på resten av det här året. Vad har vi… tre veckor kvar?
Jag efter första dagens slut.
    Jag insåg att mitt liv är min familj, mina kolleger och en väldigt liten skara vänner till. Det kanske låter deppigt, men herregud så skönt ändå. Jag kan våga vägra ansvar för SÅ MÅNGA nu. Alla sket liksom i filmfestivalen. Ingen av mina vänner dök upp och väldigt få spred den. Och jag är ingen galen festivalgeneral som kräver närvaro och engagemang av alla. Tvärtom – jag fattar att man inte kan närvara på allt. Men jag har alltid känt sådant enormt ansvar att själv prestera i relationer på olika sätt, och även om jag inte lyckats visa det alla gånger (särskilt sedan jag fick barn) så har jag jagats av så många dåliga samveten för allt jag inte gjort och nu… nu kan jag faktiskt skita i det. Och det är helt okej. Jag tror inte att folk inte engagerade sig för att de inte bryr sig, utan för att det är för mycket annat. Men vet ni vad? Det är det ju för mig med. Tänk vad skönt att jag äntligen kan få lov att luta mig tillbaka i den vetskapen utan att känna mig usel. Någon dag kanske jag utvecklar detta, så att det inte låter som att jag egentligen är bitter. Tills denna någon dag dyker upp, får ni ta mig på orden: jag är inte bitter – bara lättad.

Ja. Och det var väl det som var bra. Förutom att Isak lärde sig läsa och att Karl är glad, trots att han omges av oss. 

||||| 5 Gilla! |||||

1 kommentar

  1. ska ta med mig vad du skriver om andras och sitt eget engagemang, jag känner igen mig mycket i det dåliga samvetet och vara solidarisk med alla utan att få tillbaka och hur det är något att ändå hantera. tack.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.