web analytics

”Ett sorgligt besked”

Det kom ett mejl. ”Sorgligt besked” stod det i ämnesraden och i meddelandet att en kollega har dött. Kvar finns en man, en tolvårig dotter och hela hennes värld i sorg. Jag vet inte vad jag ska skriva om att hon inte finns längre. Vi jobbade inte nära, men i samma hus. Vi gick på möten ihop. Hejade i korridoren. Sågs på konferenser. På den senaste av dem satt vi tillsammans under middagen. Hon var en del av min arbetsplats och nu. Nu är hon inte det längre.

De senaste fyra åren har hon varit svårt sjuk i perioder och nu på slutet var hon bara inne någon timma per dag. Det är så konstigt, för vi vande oss liksom vid att hon var sjuk och det kändes lite som om hon alltid skulle fortsätta vara det. Fast till hon blev frisk? Inte tills hon dog. Även om vi så klart visste att läkarna redan för två år sedan bara gav henne några månader kvar att leva.

Det var inte bröstcancern som dödade henne. Den blev hon fri från för fyra år sedan. Det var all den andra cancern, som de inte upptäckte när de följde upp bröstcancern efter behandlingarna. Hon var öppen med att hon skulle dö av den. Vi visste allt det här. 

Jag söker bland mina mejl efter dem hon skickat. De är ganska få. Vi är mest med på gemensamma utskick tillsammans. Jag blir besviken, men varför skulle vi ens ha en tät mejlkontakt? Vi jobbade inte mot samma avdelningar. Vi jobbade bara i samma hus. 

Det hölls en tyst minut för henne idag, men jag kände inte att det var min plats. Inte min sorg riktigt. Ja jag vet att alla har rätt till sin sorg, men för mig finns det en gräns för när jag känner att jag kan bryta mig in hos dem som stod närmast. Den här gången befinner jag mig en bit ifrån. Men det är inte bara det. Jag klarade inte av gemensam sorg. Jag kan inte helt sätta ord på varför, men jag har alltid varit sådan. När jag var sexton och vi gick på min farmors begravning var jag noga med att ingen skulle trösta mig. Inga kramar, inga klappar, ingenting. Jag hade helst fått vara där ensam. Det funkar inte för mig, det här med människor i grupp som känner saker oavsett om vi är familj eller kolleger. Det bara gör inte det.

På jobbet gråter hennes närmaste kolleger sig genom dagarna nu. Jag förstår det. Redan innan jag träffade henne första gången hörde jag talas om vilken fantastisk person hon var, men även om hon hade varit det… det är klart att det påverkar när ett kontor plötsligt släcks ner.

Nej jag vet inte vad jag ska skriva. Jag kan inte sitta här och välja ord och försöka få ihop en fin text. Hon är död. Det är så fruktansvärt sorgligt att hon är det.

||||| 0 Gilla! |||||

2 kommentarer

  1. Och man blir påverkad också för det hade kunnat vara en själv. Ett tips på något jag hört från en väns arbetsplats som jag tyckte var så fint. De lät en slags minnesbok ligga framme där kollegorna skrev om hen – minnen av hen, intryck osv. Alltså inte ”hen var så fin” bara. Utan konkreta minnen ”vi gick på samma yogapass och hen var alltid så…”. Denna bok fick barnen. Barnen som var för små för att känna sin mor som en vuxen skulle på så sätt i framtiden kunna ta fram boken och läsa om henne, förstå vem hon var. Att ge av sina minnen till barnet. Kanske ngt för din arbetsplats?

    1. Tack Frida! Ja, det är svårt att inte tänka på hur det vore om det var jag och min familj som drabbades.

      Väldigt fint initiativ. Det finns en kondoleansbok som de ska överlämna till familjen. Jag kommer att skriva i den nästa gång jag är inne.

      <3

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.