web analytics

Om konsumtionens vara och icke-vara

Det är lite knäppt det här, att när jag inte hinner skriva på ett tag så känns det som om jag måste skriva något så oerhört genomtänkt för att ens få lov att existera i sociala medier. Vilket leder till att jag får prestationsångest och inte skriver alls, fast det enda sättet att mota bort känslan är att pladdra på. Jaja, jag tänkte hänga på Peppe skriva lite om konsumtion idag.

Under 2013 började jag leva ett konsumtionsbegränsat liv. Jag gjorde först misstaget att kalla mitt liv konsumtionsfritt, men folk var snälla nog att påpeka både en och två gånger att jag ju faktiskt köpte mat och andra varor som täcker familjens basbehov så nej. Helt fritt från konsumtion levde jag så klart inte. Däremot bestämde vi att vi hade allt vi behövde i form av prylar och kläder och skröfs just då och att vi enbart skulle köpa nytt om något gick sönder. Och gick något sönder kollade vi i första hand efter second hand-varor. Isaks hela garderob var vid den här tiden ärvda och loppade plagg. I princip är det så för båda barnen nu med, men eftersom att det är extremt tidskrävande att hitta specifika saker second hand många gånger köper jag mer nytt till dem nu.

När jag kom ut som konsumtionsbegränsad fick jag ungefär samma typ av reaktioner från folk som jag får när jag säger att jag är vegetarian. Några var tvungna att ifrågasätta precis allt jag gjorde. Till och med folk i min omgivning, som jag tänker vet bättre, kände ett behov att pika om jag till exempel köpte ett par nya byxor till Isak. Då fick jag snällt förklara att många av Isaks byxor var trasiga och vi inte hittat något second hand just då. Det var med andra ord som vanligt. Gör du minsta ansats att göra aktiva val, så måste du vara hundra procent konsekvent. Medan de som skiter i vilket kan leva på precis som vanligt, och dessutom ta sig rätten att pika andra för att de inte gör tillräckligt. GUD vad jag är trött på folk, känner jag nu.

Hur som helst. Några var tvungna att sucka åt vilket tomt liv jag levde utan konsumtion. ”Ingen anklever och champagne? Åh, vad fruktansvärt!”. En del kände sig påhoppade och som att jag ansåg dem vara sämre människor och tyckte att allt var så krystat och PK nuförtiden. Ska man inte ens få handla grejer nu längre? Och ytterligare några var tvungna att förlöjliga mig rätt ut. Här kan det vara på sin plats att säga att jag på inget sätt försökte predika min lära på andra. Jag är och har alltid varit relativt ointresserad att få folk att göra mina val.

Jaja. Jag bytte jobb under den här tiden, och detta är en av anledningarna till att jag älskar min arbetsplats. När vi pratade om konsumtionsbegränsning blev folk nyfikna. Eller så visade det sig att de levde efter samma deviser själv. Eller så sket de i vilket utan att komma med pikar.

Nu lever jag inte alls under samma kontroll av konsumtion som jag gjorde innan. Dels tar det, som sagt, mycket tid. Dels har jag lite gett upp. Vad spelar det för jävla roll vad vi gör ens? <— var så god för peppig tanke. Däremot har jag fått med mig en hel del av de här åren. Jag köper, i princip, bara begagnade kläder och prylar till familjen. Jag går aldrig på Ikeas eller Lindex eller annan valfri storkedjas konsumtionshetsande releaser av samarbeten och femtiotaliga designer längre. Jag ifrågasätter mycket mer innan jag köper något och jag ser till att skänka mycket, mycket mer av det vi inte behöver.

Det finns ju några frågor som uppstår kring konsumtionsbegränsning och som jag ofta funderar på. Den första är för mig vilken klassfråga det är. Det är lätt att slå sig för bröstet och ba ”mmmm gör det här för männnchooor och miljööö”, när man redan har shoppat sig blå i flera år innan och har för mycket av allt. Det är också lätt att prata om närproducerat, ej massproducerat, ekologiskt and what not när du har kapital att köpa det. Jag kan lätt undvika att köpa saker second hand för att jag upplever att jackan Isak behöver är för könad. Då går jag hellre till Lindex och köper nytt. Det är en lyx jag kan unna mig eftersom att vi har två heltidsinkomster. Vilket för mig vidare in i tankar om hur en könsneutral garderob till ett barn också ofta handlar om klass.

Även second hand-marknaden behöver sig en tankeställare av många olika anledningar. Den ska ju t.ex. inte finnas där bara för att vi ska kunna slänga in våra hetsköpta nya grejer och stilla våra samveten med att vi recyclar.

Hursomhelst. Jag tänker att med konsumtion är det ändå ungefär som med veganliv och allt annat. Vi får göra så gott vi kan, men det är värt att ibland ifrågasätta sina mönster och försöka hitta mer hållbara sätt att leva.

 

4 kommentarer

  1. Har gjort lite som du. Och tror vi tänker/känner lika ifråga om klass och konsumentmakt. Det är trevligt. Känner mig ofta rätt ensam. Men så är det kanske för att jag sällan pratar om det med folk eller vill tänka så mkt på konsumtion. Läser en del minimalistbloggar och blir så fascinerad över hur besatta de är av konsumtion! Jag blir trött av det.
    Det jag främst fått ut av att dra ner på köpandet och anstränga mig mer för att hitta andra hand är att jag upplever att jag inte behöver tänka så mkt eller jämföra mig. Lite som att jag aldrig tänker på kött pga jag inte äter det. Plus att jag gillar de grejer jag köper mer.
    Min syster syr sina barns kläder och mina barn ärver de kläderna. Har just suttit och märkt den nya batchen och herregud vilken lyx det är! Det är verkligen jätte jätteskönt att slippa tänka på barnkläder. Och i och med att vi ärver allt så slipper jag gå in i vad kläderna symboliserar eller vad de säger om min familj, de blir bara kläder och det är helt underbart.

    1. Ja jag blir också trött av minimalistbloggarna. Det är liksom allt eller inget hela tiden, men förändring (tror jag) kommer först när fler lägger sig i mitten. Där man orkar hålla sig.

      Gud vad härligt med en syrra som syr!!

  2. Visst är det svårt med konsumtion. Tyvärr är vi väl än så länge priviligerade med att just kunna välja, vilket jag tror gör att få bryr sig. Sen är det svårt att själv också vara 100% konsumtionsfri. Men jag tror att ju mer en tänker på det kanske man också väljer att vänta med att köpa till nästa gång. Sen kanske man hoppas på att påverka några genom att just föra det på tal, våga fråga, prata och diskutera vanor på sitt jobb eller bland vänner. Det är ju inte så att man ska svartmåla folk för att de gör ”sämre” val utan bara prata om det på ett oladdat sätt. Då kanske de i sin tur tänker till nästa gång. För vem vet, snart kanske vi är tvungna till mer styrda val för att vi just inte har några andra alternativ.

    1. Jag tror att vi måste få mer styrda val för att det ska börja hända något. Men jag tror inte att något parti här kommer att våga driva frågan mer. Dessutom bör det väl ske på global nivå också.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Lär sig hur dina kommentardata behandlas.