web analytics

Ett inlägg om min mens

Den här veckan har varit en sörja av övertid och feber, så nu hänger jag på Beata och Jenny som skriver om mens. Jag har egentligen ingen jätterelation till just min mens mer än att det är en kroppsfunktion som är ganska störande, med till exempel självhats-pms, framfallskänslor och allmänt meck med tamponger (nej jag använder inte menskopp och försök inte ens få mig dit, tack). Men min mens har ju ändå sin historia och den kan ni få ta del av här om ni vill!

Fredagen den 13 mars, när jag var tretton år fick jag min första mens. Jag hade längtat efter den SÅ länge, så jag blev fantastiskt lycklig när den kom. Skrev genast i min dagbok ”Tänk! Jag kan bli mamma nu. Men jag ska nog vänta till jag är en 18, 20 i alla fall”. Man får väl vara glad att jag väntade lite längre än så. Pojkvännen jag var tillsammans vid 18/20 missbrukade, och jag tror ärligt talat inte att det hade varit jättekul att ha barn tillsammans med honom just då.

Glädjen över den blygsamma lilla blödning som uppenbarat sig fredagen den 13, förbyttes dock till förtvivlan när det visade sig att den bara varit inledningen på Stockholms blodblad. Eller för all del; Hofterups blodbad – ity det var ju där jag bodde. Ja fy fan vad jag blödde i alla fall, när lördagen kom. Nästan hinkvis, som jag minns det så här i efterhand. Binda efter binda fick bytas och sängen fick rengöras flera gånger. Och som om mitt nya liv som ofrivillig blodgivare till hela Hofterup inte vore nog, så gjorde det så himla ont. Var det detta jag hade längtat efter i så många år? Tydligen.

Här tror jag också att min mensskam kom av sig. Den fick liksom kapitulerade inför det faktum att hela min familj blev ofrivilligt indragen i mitt trauma redan första gången jag fick mens. Medan jag hulkgråtandes satt och läste en Victoria Holt-bok, fick pappa fick åka och köpa choklad och extra paket med bindor eftersom att mamma var upptagen på annat håll. Det fanns inget utrymme för att skämmas. Jag led för mycket. När han kom hem och jag fortfarande hulkgrät och han försiktigt frågade ”Är det verkligen så illa?” så hördes förmodligen mitt vrål ända till brorsan i Örebro. Det kändes som om hela släkten fick reda på det den dagen. Dessutom hade jag ju längtat efter mensen, så när den väl kom blev den något jag ville berätta för mina vänner om. Inte något jag skämdes över.

Ärligt talat minns jag inte alls att vi hade någon kultur där vi skämdes för att vi hade mens så där jättemycket. Jag minns det mer som något tufft bland tjejerna (de som fick den sent fick däremot skämmas), men inget vi direkt pratade om när killarna var med. Visst upplevde väl jag att det var lite pinigt med mens ibland – särskilt när jag hade redovisning inför hela klassen och hade blött igenom brallan – men på det stora hela så kan jag inte minnas att jag har skämts särskilt mycket. Det ska dock sägas att jag fick mens i lite av normåldern. Min vän som fick mens när hon var elva har sagt att det var skitjobbigt, för att det var så långt från ens värld att det skulle hända då.

Ja och det var det. Sedan dess har jag blött oregelbundet pga PCOS i alla år, och min pms har blivit värre med varje barn. Jag älskar det inte.

 

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Lär sig hur dina kommentardata behandlas.