web analytics

Små tecken som skapar känslor av samhörighet

Ibland krävs det så otroligt lite för att göra en så himla glad. Som till exempel att en av föräldrarna vid besöket i Isaks förskoleklass hade omatchade strumpor med trasig resår och en fläck på sin cardigan. Ljuvligt! Jag själv märkte på vägen in att jag hade spillt tandkräm som blekt fläckar på mina brallor. Det kändes inte fullt så ljuvligt först, eftersom att jag känner oerhörd press på mig att se respektabel ut när jag träffar andra föräldrar. Men när jag träffade den nerkasade strumpan med trasig resår? Då kände jag banne mig att jag hade en allierad i sällskapet.

Över lag tycker jag att det är det som är sämst med föräldraskapet. Det vuxna samförståndet som ska finnas och som jag aldrig lyckas bli en fullständig del av. Visst finns det andra föräldrar som inte från början varit mina vänner och som jag tycker om. Men på det stora hela. Jag tycker att det är så oerhört jobbigt att vänja mig vid nya vuxna människor. Dessutom skrämmer människor som kan ta miljonlån för att köpa boende mig per definition. Och sådana finns det cirka en miljard av här (och väldigt många av dem har städhjälp, barnpassning och åker utomlands minst ett gång per år och lever på det hela taget inte alls som vi). Jag får sådana oerhörda mindervärdeskomplex, även fast jag inte vill ha deras liv själv. Jag vill bara få vara vuxen på mitt eget, ytterst ouppstyrda sätt utan att känna mig dömd.

Så ja. Det var fantastiskt att se den här mänskliga föräldern. Med en mörk strumpa och en ljus och någon form av frukostrest på koftan. Plötsligt känns hösten inte fullt så jobbig att tänka på. Fortfarande jättejobbig (herregud Isak börjar skolan!!!), men ändå.

||||| 0 Gilla! |||||

2 kommentarer

  1. Gud! I tisdags var jag på föräldramöte inför förskoleklass. Jag såg nog rätt så representabel ut pga kom direkt från jobbet- var inte nedsmetad av ngn unge eller mig själv. Men de andra! Så vuxna! Undrar vad dom hade tyckt om mig om dom visste hur det så ut i min garderob/mitt skafferi osv (hulleribulleribock, detvillattsäga). Men, att de börjar skolan!

    1. Ja det är sjukt att de redan är så stora! Vad hände med tiden?

      Jag hoppas alltid att hulleribulleribock ska dölja sig bakom alla strukna skjortor, men förvånande ofta har det visat sig att det inte är så! Lite av en besvikelse.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.