web analytics

Måste du älska dina rynkor?

Nej, det måste du inte. Däremot blir livet så klart lättare för den som accepterar sina rynkor, eftersom att de ofrånkomligen kommer att poppa upp. Att acceptera är dock inte alltid så lätt, särskilt inte när den enda bilden av rynkor som förmedlas just nu är den av det perfekta åldrandet. Det vill säga åldrandet som visar på något slags lyckligt liv med ”sunda val”, och sunda relationer och sund mat och lagom mycket vin. Det är inte åldrandet som visar att du supit för mycket, varit bitter större delen av din vuxna tid på jorden eller att du för all del jobbat i ett slitsamt, undervärderat yrke. Eller att du är en av dem med så kallat ”dåliga gener”. Nej nej. Ur det åldrandet kommer inte de vackra rynkorna.

Jag förstår förvisso självterapin i att lägga upp bilder på sina rynkor och skriva texter om hur vackra de är. Jag förstår att många behöver bearbeta sitt åldrande. Det är inte det som är mitt problem. Jag var där själv innan. Där jag vid trettiofem års ålder pratade aktivt om att det minsann inte gjorde något om jag fick rynkor för det var minsann så pass fint. Som ett sätt att övertyga mig själv, skall erkännas. Sedan hände något, och rynkorna jag fick var inte alls som de där tjusiga kråksparkarna alla älskar hos sig själv och visar upp i sociala medier. Jag fick något helt annat.

Jag önskar mest att det fanns lite variation i det som läggs upp. Det är väl det jag vill säga här. För saken är att det som läggas upp i princip alltid handlar om samma typ av rynkor. Skrattrynkorna runt ögonen. Och det skapar en träligt bild av det perfekta åldrandet som långt ifrån alla av oss lever upp till.

Jag ser nämligen inte någon lägga upp en bild på de små, små rynkorna som dyker upp kring munnen och hävda att de är vackra tecken på erfarenhet. Jag ser inte att någon lägger upp bilder på bekymmersrynkor som blivit permanenta i pannan och skriver ”älskar hur alla mina känslor satt spår!!”. Jag kommer själv aldrig att vilja lägga upp bilder på det partiet på min hals som i vissa vinklar ser ut som paddskinn. Däremot funderar jag på om det är värt att lägga en halv förmögenhet på någon slags kemisk peeling och hoppas på att det förbättrar tillståndet, eftersom att jag medelst tankeövningar inte kommer över mitt komplex. Inte för att jag lägger någon större värdering i hud som ser ut som paddskinn egentligen. Jag tycker bara att det är oerhört jobbigt att jag själv har den under hakan. Beviset på att jag skrumpnar och en dag kommer att dö. Kanske hade jag kunnat embrejsa detta hudparti lite mer om även det kunde gå in under lyckat åldrande? Jag menar – uppenbarligen har vi ju framgångsrikt åldrats jag och min hals.

Hur som helst. Även om jag tycker att skrattrynkan är en väldigt fin rynka att ha, så blir det fel för mig när den ensam ska få representera åldrande som något positivt. Förstår ni vad jag säger?

||||| 0 Gilla! |||||

10 kommentarer

  1. Check på den – djup bekymmersrynka som får mig att se arg ut, ogillar den skarpt och har på allvar övervägt typ botox, jag som i övrigt har noll emot åldrandet (förutom alla delar som plötsligt gör ont i kroppen)

    1. Ja det där med leder som gör ont om de inte aktiveras (i mitt fall) är riktigt jobbigt. För jag blir ju liksom inte piggare av att åldras heller!

  2. Håller med som fan! Har tänkt samma, om olika sorters åldrande. Och också funderat på att operera eller dylikt. Så otroligt provocerande, att jag ens tänker det.

    1. Men ja! Jag är med i en hudvårdsgrupp där en person lade upp före och efter-bilder från en Botox-behandling och jag började PÅ RIKTIGT känna att det vore en rimlig grej om några år. Vad kom det ifrån?

  3. Ja herregud, håller verkligen med. Har en riktigt djup bekymmersrynka, avskyr den. Helt i linje med min personlighet dessutom, förvisso glad person men ofta orolig och spänd. Ser nu att den har börjat liksom fortsätta uppåt och så att säga klyver pappan i två delar….SUCK!!

    1. Jag har ett skrattveck som får mig att se ut som om jag ständigt är besviken på livet. Det är inte permanent än, men om jag ler under längre perioder syns vecket och jag gissar att det bara är en tidsfråga innan jag har det där för alltid!

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.