web analytics

Oplanerade söndagar

Jag har nämnt några gånger innan att jag håller söndagar oplanerade, i den mån det går. Isak har ju t.ex. simning då, så varannan söndag har jag ändå en tid att passa fast det är precis det jag vill undvika. Idag har det dock varit Alex tur att åka till simhallen, så nu är jag och Karl hemma.

Hela idén med att ha söndagar oplanerade är att jag ska ha en dag att vila hjärnan från måsten, där jag slipper ha något att stressa över. LOL! Det går ju så klart inte. Jag sitter redan nu med bultande hjärta och tänker på allt jag måste hinna med innan jag lägger mig. Ni vet – har man en oplanerad dag måste man liksom passa på att fånga den. Men den här söndagen hann klockan i alla fall bli fyra innan jag började med det.

Mellan klockan sju, när vi gick upp, och fyra kunde jag svassa omkring och bara unnamä att göra saker som jag ville. Vilket är en sanning med modifikation, för 90 procent av mitt liv går ut på att göra det barnen vill. Jag fick i alla fall tid nog för att sy ett par nya gardiner till köket, samtidigt som jag lyssnade på Jag ger dig solen av Jandy Nelson. Förutom att gardinerna blev två cm för långa, så misslyckades jag inte med något under detta event. Vilket är en prestation stor nog för att i alla fall nominera mig till nobelpriset. Jag hann även läsa en Bodil Malmsten-novell och fira gardinerna med rulltårta. Köpt, givetvis. Någon måtta får det vara på husmoderligheten.

Klockan fyra insåg jag att jag på sätt och vis ändå hade en tid att passa. Och det var tiden: att hinna fixa mat så att Isak fick i sig den innan simningen. Det kunde vara rimligt att lägga detta på Alex, om det inte vore för att han 1) redan varit med ungarna i parken en lång stund för att jag skulle få sy gardinerna ostört och 2) hade uppgiften att jaga Karl som ÄLSKAR att försöka nå den varmaste plattan på spisen, så fort någon lagar mat.

Att skynda sig att laga mat är en sak. Att skynda sig att laga mat till ett kräset barn när hjärnan dessutom slutat fungera på grund av för stora doser stress under för lång tid är en helt annan. Nu när jag är lugn kan jag tänka att ”varför gjorde jag inte bara nudlar, som han älskar, när det var så himla bråttom?” När jag var stressad tänkte, nej KÄNDE jag ”jag måste göra quinoanuggets även om jag vet att inget av barnen kommer äta dem”. Samtidigt började jag tänka och känna att veckans matplanering, den måste jag faktiskt hinna med. Liksom att lägga fram veckans kläder till hela famljen.

Hur som helst. Att göra quinoanuggets i ett hem med ett fullständigt kök är en sak. Men att göra det hos oss, där två flyttlådor med köksprylar fortfarande inte har kommit till sin rätt, och ingen diskar gårdagens disk förrän det verkligen är tvunget så… ja. Stress uppstod helt enkelt. Men vi hann! Alex fick diska med en arm och hålla Karl på avstånd med den andra. Jag bollade kastruller och pannor på spisens alla plattor. Så ja vi hann. Men barnen fick till slut äta varsin burk keso, eftersom att det tydligen är godare än mat som jag riskerat min mentala hälsa för.

Japp. Det var det. Jag och Karl slappar nu i soffan. Karl med Stadens hjältar, och jag med alla tusen tankar på vad som ska fixas när han lagt sig om fyrtio minuter. Verkligen härligt slapp här.

Vad har ni gjort idag?

||||| 0 Gilla! |||||

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.