web analytics

Explosiva ungar

Nu är vi hemma. Aldrig har fem timmar och tretton minuter i en bil känts så himla långa. Fick halsa en halvliter cola i ren desperation utanför Strängnäs för att inte somna bakom ratten.

Inför kvällen hade jag i vanlig ordning ett helt lass av planer, av vilka jag enbart har orkat fixa en tredjedel (lyckligtvis den del som innehöll ett långbad med ansiktsmask och hårinpackning). Sedan blev det bråk med Isak vid läggning. Som följd av det kom ett långt samtal om hur man är en bra vän och att pappa faktiskt inte alls är dum jämt. Utom när han inte låter mig förklara färdigt saker, utan måste avbryta för att visa att han också kan. Då är han faktiskt skitdum, men det var ju inte det som hade hänt nu så det kunde jag inte gärna ta upp.

Hur som helst. Efter vårt samtal var jag i alla fall tvungen att vara ängslig en stund. Även om jag egentligen vet att förklaringen är ganska så lätt (som sagt: fem timmar och tretton minuter i bil idag) så börjar jag ofta lista olika möjliga avvikande orsaker i huvudet när vi har bråkat för tätt här hemma. Idag började jag till och med googla, vilket vi alla vet är the big no no. Ännu mer big no no är att börja göra en massa snabbtester för att få fram en diagnos på sitt barn, så jag gjorde inte det även om jag faktiskt hittade två. Jag nöjde mig istället med att läsa en text om ”explosiva barn”. Sedan ställde jag mig i kö på tre olika böcker om ämnet på biblioteket.

Det är svårt att veta det där tycker jag. Alla vettiga föräldrar jag pratar med om konflikter i hemmet har liknande upplevelser som vi, men förskolan gav på sätt och vis en rätt dålig start för Isak och oss. Nästan fem år senare har jag liksom inte återhämtat mig från det. Jag hade gärna skrivit mer om det, men har ärligt talat svårt att veta hur jag ska göra det utan att hänga ut någon. Kort sagt så fick Isak en stämpel på sig som ”temperamentsfull” på en gång, av en person som nu har slutat. Och jag kan så klart se att han inte alltid varit ett proffs på att hantera konflikter. Fast jag har ju också sett att många av de andra ungarna har hanterat motgångar precis likadant som honom. Det vill säga; som en mindre katastrof. Eftersom att de är barn. Och inte har lärt sig hur man gör än. Ändå verkar temperamentet vara det som fick bli Isaks grej. I slutändan kan jag undra hur många utbrott som triggas av händelser och hur många som triggas av omgivningens förväntningar.

Med detta sagt. Jag är ganska intresserad av barnuppfostran och mental utveckling hos barn och läser gärna mer om det, även om mycket av de som finns att läsa ofta utvecklar spontan pms hos mig. Det ingår väl i min uppgift som förälder att dessutom alltid oroa mig för om vi sabbar våra barn eller inte. Så ja, jag tar risken den här gången. Även om ingen av våra ungar i slutändan kanske är explosiv kan det väl liksom inte vara fel om vi blir bättre på konflikthantering här hemma. Känns som ett område med ständigt förbättringspotential.

Och ja. Säg gärna att jag inte är ensam med att ha konflikter med en nästan sexåring flera gånger om dagen, vissa dagar. Så kanske jag blir lite mindre ängslig.

16 kommentarer

    1. Haha, ingen fara! Här läst Barn som bråkar, men det var dessvärre en av de böcker som gav mig pms-känslor, hehe 🙂

  1. Det blir lite kontraproduktivt då, om man plötsligt vill börja slåss. (Nu refererar jag fritt från mina pms-känslor).

    1. Jag är lite likadan där. Med pms alltså. Vill gärna slåss, alternativt bita i saker. Men jag håller i grunden med om mycket i boken, det är mest sättet den är skriven på som triggar mig. Plus att väldigt få av de där tillvägagångssätten har visat sig funka på vårt barn 🙂

  2. Min äldsta som fyllde sex i slutet av förra året är en krutdurk av känslor. Minerad mark, jag vet aldrig när jag trampar fel, hehe. Hon har visserligen alltid varit ”temperamentsfull” , föddes typ på tvären, men jag tycker egentligen det är bra även om det är svinjobbigt. Jag tror att det i längden är bra att protestera när något är fel och att försöka visa sina känslor (om än på ett oslipat sätt). Men det är ju asjobbigt att försöka bemöta på ett bra sätt om du hittar nått asbra i böckerna så kan du väl skriva om det! Jag kan tyvärr inte koncentrera mig på text pga tre barn och dålig sömn…. snark.
    Min dotter har nära också till positiva känslor också vilket är härligt, är det så med Isak också?

    1. Jag försöker också se det som positivt att Isak inte går att sätta sig på. Oftast. Han är rätt imponerad av äldre barn vilket jag ibland tycker är lite oroande.

      Har dock väldigt svårt att tänka positivt kring alla påklädningar som tydligen är den största kränkningen han kan utsättas för. Även om vi säger att vi ju hjälper honom om han tycker att det är jobbigt, blir han en sladdrig liten ål som rullar runt på golvet och gnäller över livets orättvisor innan allt briserar i ett härligt utbrott över att vi är dumma. Eller att vi är ”fiasko” som tydligen är det nya.

      Men ja. Så fort vi är utanför dörren är han glad och då måste jag arbeta med mig själv, för jag kan vara ganska långsint även över smågrejer. Han har väldigt nära till positiva känslor! Och det är himla fint faktiskt.

  3. Nej du är inte ensam! Nu har iofs min 6-åring en diagnos men känner ett gäng ”vanliga” 6-åringar som kunnat ge vilken fredsförhandlare som helst magsår.

    ”Explosiva barn” av Ross Greene kanske är en av böckerna du köar på. Den har varit bra för oss. Dels handfast kring att sålla och fokusera på vad som är viktigast att lösa, dels ett respektfullt sätt att tänka kring barn. Känd för CPS, collaborative problem solving som också känns sympatisk.

    1. Tack! Ibland måste man bara få höra att man inte är ensam.

      Ja! Vad skönt att höra att den boken funkat för er, för det är en av dem vi köar på. De två andra är också skrivna av honom. Testade med Barn som bråkar för något år sedan, men den var skriven på ett sätt som inte alls talade till mig.

  4. När det gäller helt vanliga barn så kommer en långt med Ross Greenes förhållningssätt tycker jag, och han är så mycket lättare att ta till sig, oavsett om en läser hans böcker eller lyssnar till en föreläsning. Hejlskov är speciell, både i bokform och live. Han lyfter fram många viktiga poänger i det lågaffektiva bemötandet och han kan vara en riktig entertainer på scen men han kan också vara respektlös, raljant och inte alls intonande. Kanske kan det vara något sådant du kände av när du läste?

    1. Har börjat läsa Ross nu och ja, helt klart en mycket mer behaglig ton. Hade svårt för Bo pga det du nämner. Och ännu svårare nu eftersom att han utrycker sig som om han kommit på något ingen annan vetat, men i själva verket har det forskats en del på lågaffektivt mötande. Vilket jag i grunden tycker är ett bra sätt att försöka bemöta barn, och även vuxna ibland.

  5. Du är inte ensam!! Jag vet inte om det är en tröst och jag vill inte alls verka förmäten. Men hos vissa barn tror jag det är en mognadsfråga. Jag har en dotter med ett ”mycket rikt känsloliv” som vi brukar säga… Och shit vad det har bråkats här hemma. Genom åren har jag lite intuitivt lärt mig att lågaffektivt funkar bäst, och sen läst om det och fått mina tankar bekräftade. Har btw också lärt mig massor om npf-diagnoser på vägen… Men till saken. Nu är hon 10 år och allt har lugnat ned sig! Det tar inte längre en hel kväll att baxa in henne i duschen eller göra en liten, liten läxa. Det är som om hon själv kommit på att det finns mellanlägen och inte bara antingen glad och nöjd eller total melt down. Kanske också att det är ganska jobbigt att bli så tokarg. Men gud vad jag har stått många gånger på mer eller mindre lämpliga platser med ett barn som bara vrålar och vägrar flytta sig ur fläcken!

    1. Tack! Du verkar inte alls förmäten! Jag tror också att det handlar om mognad. I en av böckerna jag läser nu förklaras det så himla bra som att vissa barn har svårt att lära sig matte, andra barn har svårt att lära sig hantera motgångar och besvikelser och då får man hjälpa dem.

      Hos oss är det morgnarna som är döden. Fy fan vad bråkigt det är. Och ja, Isak blir ofta väldigt ledsen efter bråk, även när det enbart varit han som blivit arg. Så det tar nog mycket på dem.

  6. En lite sen kommentar – men kände att jag behövde kommentera. Har själv ett barn med stark vilja och nära till känslorna och har googlat på ADHD-diagnoser mer än en gång. Min mamma brukar trösta mig med att alla i min släkt (förutom jag) har varit sådana och att de barnen blir extra lugna i tonåren sedan – som att man har bråkat av sig i barndomen. Vet inte hur sant det är. Jag brukar försöka tänka att han kommer att ha en enorm nytta av den där viljan och kraften när han blir äldre.
    Att det blir extra mycket just i sexårsåldern verkar vara något som gäller alla för plötsligt har även våra kompisar (som naturligtvis bara fått lugna barn som gör som de blir tillsagda) små vulkaner hemma. Hemma hos oss kan en blick på fel sätt kan leda till att han stormar från matbordet och ligger och tokskriker i soffan.
    Jag går hos en psykolog (via BVC) för att få stöd eftersom min son slår mig och hon tipsade mig om en bok som heter Kom vi gör om det, som man kan läsa tillsammans med sitt barn. Det kanske kan vara något?

    1. Hej på dig Anna! Jag har legat lite i dvala och inte sett att din kommentar kommit in förrän nu. Tack!! Jag har också googlat ADHD ett par gånger här, och även hos oss är det så att både jag och min sambo (och min ena bror) var prick likadana när vi var små. Jag var INTE extra lugn i tonåren, he he, min både Alex och min bror var det, så jag hoppas verkligen att jag bara var något undantag där.

      Här har det alltid gått i perioder med konflikter, men jag tror och tänker att just sexårsåldern är rätt knepig för ungar generellt. Sista tiden på förskola innan de ska upp ett år t.ex. På vår förskola har de gått ut och sagt att vi inte ska prata för mycket med barnen om vad som händer efter sommaren, utan låta dem få vara trygga i att de är på förskolan nu. Annars blir de lätt stressade, eftersom att det är för stort för dem att greppa att de ska upp i förskoleklass. Dock kommer ju ”välmenande” utomstående med kommentarer prick hela tiden så.. svårt att skydda dem, även om närmaste släkten så klart är underrättad.

      Tusen tack för tips på bok! Ska se om jag kan få hem den till biblioteket. Hoppas, hoppas det lugnar sig för er snart. Och oss också.

      <3

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Lär sig hur dina kommentardata behandlas.