web analytics

Mamman som födde jättebebisen

Såg en nyhet om att ett barn som fötts nyss vägde 6,3 kilo. Mamman var glad, för barnet var ju friskt. Om hon bara vet vad som väntar tänker jag, men det gör hon kanske eftersom att detta har blivit en nyhet?

Mina barn vägde inte 6,3 kilo. Däremot 4,8 respektive 4,7. Ganska skönt att de inte var underviktiga om de skulle få RS eller vinterkräkis eller vad som helst som bebisar kan få och som drabbar dem hårt. Sedan tyckte ju jag att de var hur små som helst, men redan inne i förlossningssalen fick jag veta vilka jättar de var. En undersköterska var till och med tvungen att komma in och hälsa på mig, mamman som fött jättebebisen (som senare namngavs Isak). Efter det har det rullat på. Kommentarer om att jag väl har behövt göra knipövningar efter och många ”AJ, sprack du?” har det ju blivit från både kända och okända. Likaväl som ett par ”ojojojojoj då blev det väl kejsarsnitt, jaså inte AJAJAJAJ ont i snippan?” För ni visste väl att normviktiga barn inte gör ont att föda? Jaså inte? Nej, men på folks kommentarer verkar det ju faktiskt som att det är så.

När jag väntade Karl hade jag ångest på slutet för att magen växte så fort och han aldrig kom ut och jag var så trött och att jag verkligen, verkligen inte ville ha ett varv till av halvbekanta som pratar om knipövningar och ojojojar över mitt underliv. Men det fick jag oavsett vad jag önskade mig. Tydligen föder alla utom jag och folk i tidningar jättesmå barn. Annars hade väl inte en på två som frågat om födelsevikt känt sig tvungna att komma med ett onödigt utlåtande efter?

Nu är det inte så mycket om mig längre hur som helst, utan om mina barn direkt som kommentarerna kommer. Särskilt om Karl. Folk lyfter honom och stånkar överdrivet, hänvisar till att han är välgödd och att deras barn inte drog hans storlek förrän de var minst ett år äldre. Jaha? Ja. Vad svarar jag på det?

Knäppaste kommentaren var nog ändå hon som påpekade, med huvudet beklagande på sned, att jag aldrig skulle få uppleva hur det känns att ha ett riktigt litet barn. Jag gissar att hon är en av de miljoner som drar paralleller mellan liten och söt, men det ursäktar ju faktiskt inget. Att ha ett alldeles för litet barn är nog dessutom många gånger jobbigt, om det beror på en allt för tidig förlossning.

Hur som helst. Det finns ju betydligt värre saker att gå igenom med barn, men ibland blir jag faktiskt lite trött, som ni kanske förstår. Folk som å ena sidan absolut inte förstår varför det ska vara så mycket fokus på kropp för vuxna, har många gånger samma fokus när det kommer till mina barn. Jag tänker att det helt enkelt vore ganska trevligt om det inte var så. Och att det vore skönt att slippa få kommentarer om statusen på mitt underliv efter respektive förlossning. Alltså jätteskönt, vore det faktiskt. Att slippa det.

||||| 0 Gilla! |||||

6 kommentarer

  1. Mitt äldsta barn vägde också 4,7 men jag gick nog helt in i att det var svårare att föda en sån bjässe så skröt mest om det. Sen visade det sig att det inte var därför det var svårt att få ur honom men det visste jag inte då. På BB fick jag husarrest pga kunde inte sluta fnysa år hur små de andra bebisarna var och hur det borde varit superlätt att fisa ut dem. Ej sympatiskt alltså.
    Folk är överlag så jävla dumma med vikt, oftast orkar jag läxa upp men inte alltid. Hela min familj är ätstörd och har fått mig att dubbelkolla barnens vikter, inte för att jag trott det varit något problem utan för att pikarna tillslut satt igång en oro.

    1. Haha! Vi lyckades undvika andra föräldrar och bebisar på BB. Jag lider lite av föräldraskräck och det blev inte bättre av hormonpåslaget jag fick efter förlossningarna.

      Ja. Verkligen skitdumma. Min familj har tack och lov bara vara bra, annars hade jag nog blivit galen eftersom att så många runt omkring är helt vansinniga. Hu vad jobbigt med alla pikar!

  2. Jag vägde 5kg när jag föddes. Är liiite rädd för att skaffa egna, känns som att jag ska spricka hela vägen runt. Har dock sjuk respekt för mamma som klarade av en sån bjässe, så go henne och go dig (och alla som får minibebisar också)

    1. Tack:) Min barnmorska lugnade mig med att det är huvudet som är det svåra vid förlossning och att det är oberoende av resten av kroppens storlek. Det var mitt mantra!

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.