web analytics

Om jobb och mål och vad jag gör och vad jag vill göra

Måndag och veckan inleds med stora grubblerier om framtiden. Jag har så otroligt svårt att komma fram till vad jag egentligen vill göra här i livet, så jag hakar på trenden bland bloggarna jag läser just nu och skriver lite om mina mål. Eller kanske snarare om vad jag önskar mig av framtiden.

Vad jag gör nu:

Egentligen trivs jag rätt bra där jag är arbetsmässigt. Jag är administrativ samordnare och forskningskommunikatör på en myndighet. Eftersom att jag älskar att få både administration och kommunikation att fungera, så är det ju en himla bra kombo. Det som dock är skittrist är att oavsett hur bra människor jag omger mig med, så är jag beroende av vår dysfunktionella, centrala administration. Dessutom kommer jag alltid, alltid, alltid  vara ”administratören”. Eftersom att det var det jag började som.

Jag en dag på jobbet innan jag bytte ut större delen av ”administration” mot ”kommunikation.

Den fungerande administratörens roll är ofta ganska uppskattad, eftersom att en fungerande administration inte märks. Ergo: folk slipper själva lägga tid på den. Däremot är administratören ofta någon som tas förgiven. När det stora besluten tas och stratergierna sätts, glöms administrationen bort. Och det kommer man liksom inte ifrån. De som inte själva är administratörer har inte valt sin bana för att engagera sig i administration.

Ja det är så klart helt befängt tycker jag, med ett så himla lågt engagemang. Från min sida ser jag ju precis hur lite de hade kunnat ägna sig åt sitt, om inte jag hade gjort mitt. Men det är som det är med den biten. Med andra ord kräver jag inte ett superengagemang, utan ett samarbete och att bli sedd. Och med ”bli sedd” menar jag inte ”bli sedd som någons passupp”.

Vad jag önskar mig:

Ja. Synen på administration är väl inget jag kan påverka mer än jag redan gör, genom att försöka synliggöra vad mitt arbete går ut på och, till viss del, klaga högljutt. Ibland tänker jag att jag kanske ska byta bana helt, men till vadå? Jag har arbetsuppgifter jag verkligen tycker om, och vet av erfarenhet att folk är så här prick överallt. Jag kommer inte ifrån det oavsett. Skulle jag byta arbetsplats skulle jag dessutom inte få ha kvar mina närmaste kolleger.

Jag vill verkligen inte försörja mig på egen firma av flera anledningar. En av dem är att jag har svårt att sluta jobba i tid som det är, men nu har jag i alla fall staten som (nåja) reglerar hur mycket jag får jobba innan det blir en facklig fråga. Den andra är att det inte alls är säkert att jag drar in så mycket pengar som vi behöver, innan Alex har en fast anställning. Den tredje är att jag redan har arbete som jag utför under eget ansvar och det är inte låsningen vid arbetsplatsen som är mitt problem. Det är tiden en full arbetsvecka tar, inklusive pendling. Som egenföretagare skulle jag ta igen tiden pendlingen tar, på att oroa mig på framtiden.

Jag igen. En helt annan dag på jobbet. För ett år sedan ungefär.

Däremot drömmer jag i mjugg om att gå ner till 80% och att ha en dag i veckan som jag ägnar mig åt podden, mindre textuppdrag och att styra upp interna kommunikationskanaler åt företag. Nu gör jag exempelvis om vår förskolas intranät. Dels för att jag är en del av vår kommunikationsgrupp, men även för att jag tycker att det är kul. Dock helt obetalt arbete.

Så jag antar att jag inte är så himla unik i mina önskningar för framtiden. Jag vill helt enkelt ha mer tid över till det jag tycker om att göra utanför arbetet. Ni kan med andra ord räkna med att jag även i år, på första maj, kommer att vråla ”Vi vill ha sex, vi vill ha sex, vi vill ha sex timmars arbetsdag” över hela Stockholm. Och att jag sedan lutar mig tillbaka med mina funderingar och gör… ingenting. Utom att försöka hinna med allt jag vill samtidigt som jag har 50 timmars arbetsvecka. För jag kommer inte på hur jag ska ta mig ur det.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *