web analytics

Om jobb, afte och podd

Tillbaka till jobbet efter två dagars hemmavarande. Inledde med att smita förbi apoteket och köpa Oralmedic, för vid mina gudar – aften som slog till under sjukan var så enorm att jag inte ens kunde dricka morgonkaffe. Och så kan faktiskt en statlig tjänsteman inte ha det. Om du inte vet vad afte är så säger jag: grattis. Jag önskar att jag vore du. Tyvärr är jag inte det, utan jag tillhör de tio procent som vet allt för väl vad afte är. Jag råkar nämligen vara en av de människor här i världen som får stora sår i munnen vid stress, hormontoppar, sjukdom och, för all del, om ett chips råkar rispa upp en liten, fesig del av insidan av munnen. Då kan man fan lita på att aften dyker upp som ett brev på posten (dock ej brev skickat med Postnord). Det kan eventuellt framkallas av sol också, men som en som inte gillar att vistas i solen särskilt mycket kan jag inte svara helt säkert på det.

Hur som helst. Inget föll på sin plats under jobbdagens början eftersom att det tydligen blivit stopp i avloppet i huset så att hela entré och trapphus luktade ruttet… ja. Det räcker kanske med att veta att jag höll på att kräkas när jag skulle ta hissen?

Efter lunch kom jag in i ett jäkligt bra tempo, men det fick sig ett abrupt slut när Alex messade om att han tappat sina nycklar. Förbannat. Men ändå: välsignat. Även om jag mycket väl hade behövt en skön kväll av överarbete på plats, räddade detta mig från att skriva ett mötesprotokoll på engelska. Något som jag med hjärta och innerlighet hatar. Så himla trist att min kollega fick ta den biten nu…

Åkte i alla fall hem vid fyra. Lagade djurfri mat på rester och instagrammade detta, min vana trogen. Nattade barnen. Nej. Alex nattade barnen. Vad gjorde jag? Just ja. Jobbade. Med att försöka få ut något vettigt ur jobbets nya hemsidestruktur. Spoiler: det går inte.

Låter det som en rolig dag? Njae. Jag hade tänkte skriva något oerhört genomtänkt om feminism, men under omständigheterna förstår ni säkert varför jag inte gjorde det. Känn ingen sorg för det dock, ity här har ni ett nytt avsnitt av En förbannad podd att lyssna på istället! Om tågputtar, författarfavoriter och alla de här böckerna:

Vi kommer snart hem igen – Jessica Bab Bonde & Bergting

Främlingar på ett tåg – Patricia Highsmith

We are ok – Nina LaCour

Wishful Drinking – Carrie Fisher

Den sommaren – Jillian Tamaki & Mariko Tamaki

Var så god!

2 kommentarer

  1. Åh, afte. Afte, afte. Under min sista tid på kombinerade p-piller där under de sena tonåren kunde jag varken äta, skratta eller prata dagarna före mensen för att det gjorde så våldsamt ont. Slutade med djävulspillren och det där som hon på ungdomsmottagningen vägrat klassa som något annat än herpes försvann omedelbart. Nu går jag på p-piller, ofrivilligt, igen och vips! Afte. Min värsta är när jag råkar slå i tandköttet med tandborsten. Herregud. Då vet man hur den kommande veckan kommer att bli.

    1. Ja det är fan mer än ett litet helvete. För mig blir det också värre vid hormontoppar. Någonstans läste jag att det ofta försvinner vid fyrtioårsåldern. Väntar otåligt.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *