web analytics

Hur saker och ting förändras och försvinner

För en vecka sedan, den 25 januari, var det tio år sedan Christian dog av en överdos. Samma dag skulle Josefine ha fyllt 40 om hon levde. Men det gör hon inte. Hon tog sitt liv på ett hem för psykiskt sjuka här i Stockholm den 8 augusti år 2000. Jag har skrivit om det några gånger här och i gamla bloggar.

Josefine och jag lärde känna varandra när vi var fjorton, och hade en stark men konfliktfylld vänskap. Jag visste ju inte då att hon antagligen var schizofren, och jag vet ärligt talat inte om den vetskapen hade gjort någon skillnad. Jag älskade henne oavsett vad jag visste och jag saknar henne fortfarande även om det ofta var svårt.

Josefine och jag lärde känna Christian ungefär samtidigt som vi lärde känna varandra. Det var av honom jag fick min första kyss och hade mitt första riktiga förhållande. När vi gjorde slut försvann han ganska snabbt in i ett missbruk, och de sista åren av hans liv var det svårt att upprätthålla någon slags kontakt. Han kunde försvinna i perioder eller så var han hög eller så var han JÄTTEGLAD och skulle ta nya tag och allt skulle bli så perfekt och moder jord var med oss och sedan… försvunnen i en lång period igen. Sista gångerna vi hade kontakt avslutade han varje meddelande med ”Gaia är alltid med dig” och två dagar innan han dog fick jag det här ”Jag kommer allltid att bry mig omdig…Ring närsom…kramar”. Efter det försvann han och hittades senare livlös på en toalett i Helsingborg.

Varje år den 25 januari har jag  av helt uppenbara skäl tänkt extra mycket på först Josefine och sedan även på Christian. I år? I år var min första tanke när jag vaknade ”HELVETE! Planeringsdag med förskolan. Ensam med barnen.”, vilket den här gången inte alls visade sig vara ett helvete. Vi spelade bilspel, byggde lego, gick till biblioteket, åt en semla, träffade mina föräldrar och när Alex kom hem gick vi och åt pizza på Motell L i Älvsjö. Inte förrän jag började klippa med ögonlocken vid halv elva-knycket på kvällen insåg jag att det var den 25 januari. Detta är delvis på grund av Facebooks algoritmer. Tidigare har många människors minnesmeddelanden dykt upp i flödet, men nu försvinner de. Ganska skönt. Jag tänker på, i synnerhet, Josefine så himla mycket ändå. Jag vill inte ha en dag som är som en mina av sorg i kalendern. Men det är ändå så himla konstigt. Hur en dag som har varit så otroligt tydlig, föll bort med tiden och mest var en fredag i januari när jag fick lön och var ensam hemma med barnen det här året. Livets gång antar jag att det kallas.

||||| 0 Gilla! |||||

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.