Innan och i Cambridge

Sedan sist har det väl inte hänt sådär jättemycket egentligen mer än att min höstplan redan har skitit sig på två punkter. Jag gick inte på Shovels and Rope eftersom att livet var för jobbigt just då, och så insåg jag att litteraturvetenskapen jag kom in på var på heltid. Så jag hoppade av den. Lyssnade ändå färdigt på Aprilhäxan av Majgull Axelsson, som var en del av kurslitteraturen. Ja jävlar vilken bra bok – men det kommer jag inte prata om här utan det kommer jag prata om i podden.

Efter littvetens avslut påbörjade jag museipedagogiken, som jag faktiskt kom in på till slut. Sedan sökte jag om skräck i kultur och litteratur-kursen som var den kurs som gjorde att jag över huvud taget sökte in på högskolan den här gången. Fast som jag ändå prioriterade ner så att jag till slut blev struken från den eftersom att jag kom in på annat. Det skulle ju vara synd om man inte var ambivalent. Nu verkar jag inte komma in på den alls dock. Men lika bra är nog det. Livet försöker liksom hela tiden berätta för mig att jag inte fixar att plugga nu, så då kanske jag helt enkelt ska ta och lyssna på det. Museipedagogiken sket sig till exempel redan den här veckan, eftersom att jag inte fick tag på kurslitteraturen. Nästa inlämningsuppgift är imorgon och jag befinner mig i ett land långt från böcker skrivna om svensk pedagogik. Har inte en chans att fixa det och har inte ett liv som tillåter att jag måste jobba ännu mera dubbelt för att komma ikapp.

Anyhoodles. Cambridge har faktiskt blivit av! Lite oväntat kanske efter inledningen om allt som inte blivit av, men banne mig om jag inte är här och läser en intensivkurs i kommunikation nu. Trots att jag hela veckan innan har levt med obehagskänslor över att jag ska iväg. Nej, jag älskar inte att resa i praktiken. Inte heller är jag jätteintresserad av andra människors resor, men det kommer inte hindra mig från att berätta om vad jag upplevt här!

Eller ja. Upplevt och upplevt. Karl väckte oss halv sex i morse med ett högljutt lallande och tröttheten det skapat, tillsammans med luddet av en aktiv förkylning gör att jag inte är riktigt säker på vad som verkligen händer runt omkring mig. Men en sak vet jag och det är jag är det mest färggranna som finns i Cambridge just nu, tack vare min nystickade sjal som ni ser på bilden ovan. Bilden är tagen när jag fortfarande befinner mig i tron om att det var en bra idé att barnen skulle följa med på pendeltåget till Arlanda för att vinka av mig. Det VAR en jättebra idé ungefär halva resan. Sedan tror jag att Isak började inse att jag faktiskt skulle åka, vilket gjorde att han blev på ett svårt humör. Och när vi sedan sade hej då grät han stora tårar. Jag är inte världens bästa på avsked ens under tårlösa omständigheter, så det var verkligen outhärdligt jobbigt att åka den långa rulltrappan upp och se honom vinka sorgset mellan snyftningarna.

Tur att jag reser så sällan att jag stressen över att inte ha full kontroll på vart jag skulle, dödade sorgen efter att ha sagt hej då. När jag väl lyckats hitta till rätt disk blev jag dessutom lurad av människan som checkade in mitt bagage om att jag var där väldigt sent, med tanke på hur långt bort min gate låg. Klockan var kvart i tio och planet skulle lyfta kvart över elva och Arlanda är ju inte särskilt stort MEN VAD FAN VET JAG? Hon var helt allvarlig när hon sade att jag skulle behöva vänta i långa köer vid säkerhetskollen och sedan tvingas gå till andra sidan byggnaden och sedan ta buss på området för att komma rätt, så att taxfree – det var sannerligen inte att tänka på. Kaffe kunde jag också glömma. GÅ PÅ EN GÅNG, annars hinner du aldrig. Det stämde inte alls. Jag fick gå i exakt fyra minuter, och då ingick säkerhetskollen, sedan var jag framme. Oerhört provocerad av detta. Varför ljuger man ens för folk på en flygplats när flygrädsla är en av de vanligaste rädslorna som finns? Bli inte förvånad om jag skriver ett argt mejl om det här.

I övrigt finns inte så mycket att tillägga. Flygningen gick bra. Kursarna verkar snälla. Cambridge är fint. Och vädret är som man kan förvänta sig. Lite blåsigt, lite regnigt, väldigt molnigt. Perfekt med andra ord! Nu ska jag ta denna av indisk mat fyllda kropp, lägga mig i sängen och fortsätta läsa Down Under av Johan Ehn.

Här bor jag! Nästan. I en filial till det här, bor jag.

You may also like

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *