Tillbaka till vardagen

Klockan ringde sex. Gick upp. Fixade kaffe. Kramade familjen. Åkte till jobbet.

Jobbade.

Jobbade nästan inte över. Kom hem klockan sex. Åt. Vek lite kläder. Lade Karl. Sorterade tvätt. Ägnade tre minuter åt en pågående livskris (den vanliga om att jag inte vet vad jag vill bli när jag blir stor med en touch av ”jag är ändå för lågutbildad för att ha råd att drömma, lika bra att lägga ner”).

Livskriser tar på krafterna. Somnade på soffan. Nu är klockan tio över nio och det brusar i hela huvudet. Jag kommer inte orka träna. Jag kommer kanske orka läsa.

Vad fort det går att glömma hur jobbigt det är att jobba?

Nu är det bara resten av hösten kvar.

*pepp*

En annan tid, ett annat liv, när jag hade semester.

You may also like

3 kommentarer

  1. Fast drömma kan väl alla göra? Gratis osv. Ursäkta för oönskat prettopepp, läste vidare på ”hemligt drömyrke”-inlägget och känner igen mig i att inte ha någon examen och att ha lite komplex för det. Är outbildad rent akademiskt (tre terminer på universitetet innan mitt sabbatsår som hittills är 18 år långt) men är sjukt nöjd med min arbetssituation numera. Den har förstås gått upp och ner och utbildningskomplexet skaver där inne emellanåt men jag har ändå fått acceptera att jag faktiskt kan saker ändå. Även utan diplom. Sen vet jag inte exakt vad en språkkonsult gör och vad som krävs för det men ändå… Krisa gärna men sluta inte drömma. Pöss!

    1. Mitt sabbatsår är bara tretton år långt än så länge, så om du hojtar när du är igång igen vet jag att jag behöver röra på mig inom fem år 🙂

      Det är bara vid kris jag tänker så! Kris eller pms. Ibland vet jag inte vilket som är vilket! Ofta brukar det vara så här: får pms, känner NU RÄCKER DET, kollar arbetsmarknaden, hittar drömjobb som kräver högskoleexamen, får kris och komplex. Får mens. Inser att jag har det bra som jag har det.

      Tack <3

      1. Haha, känner igen det också. Krissurfar på utbildningar och tänker att jag inte kan nåt. Dock ej högskolevarianter längre, mer specifika för min yrkesroll för jag känner ändå att jag är på rätt plats liksom. Vill bara bli GRYM på det jag gör. specialisera mig. Fast sen kommer jag på att det är rätt gött att vara lite bra på massor av saker och att se till att andra göra specialist-grejerna istället medan jag bossar över helheten ;-).
        Men jag lovar att förvarna om mitt sabbats”år” kommer till abrupt slut…

        (ett sidospår: sååå många jobbannonser ”kräver” högskoleexamen och sen är det ändå inte särskilt viktigt – om man har kompetensen. Alltså, hjärnkirurg är ju rätt bra att ha pluggat till men mycket kan verkligen kompenseras med erfarenhet och kompetens. Jag ”borde” vara utbildad kommunikatör minst. Eller marknadsekonom, eller nåt annat tråkigt. Men det är jag inte. Pluggade inte ens kommunikation de där korta terminerna jag pluggade. Bara råkade halka in på marknadsföring och insåg ”här ska jag vara!”)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *