Vi hade ändå inte fått den

Blev både lättad och uppgiven av att se att den som fick lägenheten vi tackade nej till hade stått i kö fem år längre än oss. Lättad eftersom att vi alltså inte sade nej till något vi kunnat få och som hade kunnat bli bra. Uppgiven för att vi har fem år kvar innan vi ens kan få en sådan här lägenhet.

De senaste åren har jag förstått på andra att en köpt bostad/en belånad plats i en bostadsklubb är någon form av markör för vuxen. Jag antar att det är något allvarligt fel på mig för jag har aldrig haft det målet. Jag vill verkligen inte låna mig till en lägenhet och låtsas att jag "betalar till mig själv" varje månad. Ändå känner jag mig så himla misslyckad som inte har lyckats göra just det.

Bespara mig gärna era historier om hur ni aaaaaaldrig hade kunnat ha råd att låna ihjäl er utan en man med kapital. Tack. Jag har aldrig förstått vad jag ska göra med den typen av information.

Med vänlig hälsning

Sur sedan 1978

You may also like

6 kommentarer

  1. Vi är fyra,typ som ni(2vuxna och två barn 3resp1år)och bor i en hyresrätt 2rum och kök på 52kvadrat. Vi hade nog om vi orkat kastat in oss i bostadsmarknaden men jag tycker det är ganska gött att slippa. Min kille är nog lite stressad men jag ser hellre att vi ”strör”pengar över nöjen, barn och oss själva än på boende som ändå inte kommer kunna uppgraderas sådär mycket ändå.

    1. Det är ungefär som vi bor! Vi har hela två kvadrat mer 🙂 Jag vantrivs i vår lägenhet något kopiöst, men det har delvis med området att göra också.

  2. Jag känner igen det där med lättnaden att det är ngn annan som fattat beslutet åt en. Det står inte och faller med att ni tackade ja eller nej, ni kunde inte påverkar utgången. På samma sätt är det ångesten, att ngn annan fattar alla beslut och det går inte att påverka själv.

    Jag tycker det är hälsosamt att inte vilja sig in i bostadsbubblan. Jag önskar många gånger att jag aldrig gjort det. Vem säger ens upp ett förstahandskontrakt i Sthlm för at köpa ngt? Hur jävla korkad är en sån människa? Som jag skäms. Sen försöker jag tänka positivt ur ett samhällsperspektiv, hen som fick min lgh hade inte ekonomi att köpa så det var ju såklart bättre att hen fick min hyresrätt och kunde bo där ist för att flytta runt i andrahand med barn. Men ja, fan, jag vill ju inte vara en del i det kapitalistiska samhället jag dagligen är med och göder…

    1. Bostadsbubblan förändrar folk på ett mycket obehagligt sätt (obs: INTE DIG <3). Personer som i grunden har en socialistisk/feministisk/vettig inställning börjar plötsligt tro att alla har råd att låna sig till ett boende, att "barn mår bäst i boende med lån" (LOL) och att när jag pratar om att vi kanske måste ta en av de nybyggda, dyra lägenheterna för 14000 i månaden när Alex får jobb, om vi vill ha något, så får jag alltid höra "VA! Så sjukt dyrt! Då kan ni ju lika gärna köpa - jag betalar så HÄR lite för min lägenhet". Precis som om vi automatiskt har en insats på en halv miljon bara för att nybyggen är dyra i hyra? SÅ JÄVLA TRÖTT PÅ FOLK!
      Men. Med detta sagt. Jag tycker att du gjorde rätt. Du ville ju till radhuslivet och du verkar trivas så himla bra med det och du hade förmodligen inte kunnat få det i Stockholm om du inte köpt det <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *