Vi tackade nej till en lägenhet

För några veckor sedan fick jag för mig att börja kolla internkön hos Stockholm bostäder. Ganska snabbt hittade jag en trea i Hökarängen som bara skulle ligga ute i ett dygn. Satte upp oss som intresserade men tänkte att det lär ju ändå inte bli något av det. Döm av min förvåning när vi ett par dagar senare blev erbjudna visning!

Så vi gick på visningen av en helt fantastiskt fin trea på åttio kvadrat. Med en liten balkong och utsikt mot ett lummigt område. Med ett kök som det går att sitta och äta i. Med en toalett med plats för fler än en person samtidigt. Med rimliga förvaringsutrymmen. Med två riktiga sovrum och ett vardagsrum som var större än det vi har nu, men som ändå inte skulle behöva vara både matrum, vardagsrum och lekrum. FÖR DET FANNS ETT KÖK MAN KUNDE SITTA I OCH ETT SOVRUM TILL BARNEN DÄR BÅDA SKULLE FÅ PLATS PLUS KUNNA LEKA DÄR.

Men. Så klart. MEN. Lägenheten hade ett gammalt kök, där vi inte ens fick sätta in en diskmaskin. Det var i och för sig inte hela världen, men däremot kändes det ju inte så himla kul att den inte var stambytt. De visste inte heller när det skulle bli stambyte (kanske redan nästa vår eller om tre år), om det skulle finnas evakueringslägenheter då och om de eventuella evakueringslägenheterna skulle finnas i samma stadsdel. De kunde inte svara på om köket skulle renoveras om under stambytet och de kunde inte heller svara på hur stor hyreshöjningen skulle bli (men vi googlade oss till att den troligen skulle ligga på tretusen). Ja så vi sade ju då nej. Vi kommer fortsätta bo på våra illa planerade femtiofyra kvadrat.

Och jag blir så trött. Jag blir så trött på att vi inte kan välja, utan måste nöja oss. Jag blir trött på att vi inte kunde nöja oss med en ej stambytt lägenhet, samtidigt som jag vet att det hade varit för jävligt för barnen att först tvingas flytta och sedan kanske evakueras ett halvår senare. Jag blir så trött på att den enda möjligheten att få något är om vi också väljer en pendling på tre timmar per dag eller en hyra på fjortontusen. Jag har redan två timmars pendling och jag HINNER INTE. Vi har bara en fast inkomst och har inte råd med fjortontusen (fast som det såg ut på den senaste fjortontusenlägenheten var vi ändå på plats åttio i kö, så det lär ändå inte bli ett problem inom det närmaste). Jag blir så trött på att den enda anledningen att vi hade en liten chans på en större lägenhet är för att den inte var bra. Jag blir så trött på att vi tackade nej. Jävla skit. Det känns som om det var vår enda chans att komma ifrån stället vi bor på nu. Och jag blir så TRÖTT på folk i villor och stora lägenheter som gnäller över renoveringar och räntor och fan gud vet vad det är. Med all respekt för att det säkert är jättejobbigt – men seriöst: SÄG DET TILL NÅGON ANNAN.

Alltså. Jag försöker vara glad över att vi ens har en bostad vi kan bo kvar i, men som läget ser ut nu är det faktiskt väldigt svårt. Hoppas, hoppas, hoppas jag får anledning att skämmas över att jag är så pessimistisk väldigt snart.

You may also like

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *