Aldrig mer stegtävling

För två månader sedan kom någon på att vi skulle ha en stegtävling inom vår organisation. Enheter bildar lag och lagen tävlar mot varandra. Jag hatar sådana påhitt. Min chef frustade ”read your Foucault God damn it” när vi pratade om det på lunchen och några ville vara med. Och även om jag inte tänkte just då på vad hon menade så kan jag så här i efterhand säga att ja, faktiskt. Läs er jäkla Foucault.

Det finns nämligen inget charmigt i att arbetsplatsen övervakar de anställdas motion. Motion är något frivilligt som arbetsplatsen kan skita i att lägga värderingar i, för arbetsplatsen vet inte alltid varför folk inte motionerar och även när arbetsplatsen vet det, så har arbetsplatsen inget med det att göra. Mest irriterad blir jag över att man försöker maskera det som omtanke. Det finns inget som helst omtänksamt i att försöka tvinga fram motion eller i att skamma dem som inte hänger på. Morr.

Hursomhelst. Ja. Men. Alltså. Ja. Sade jag att jag hatar den här typen av påhitt? Det kanske är lite svårt att tro på, för jag anmälde mig ändå. Tänkte att det är väl ändå ingen som bryr sig i vilket fall, och så hatar jag att vara utanför. Faktiskt. Inte för att jag gillar att var en del av gruppen när jag väl är det, men det fattar jag inte när jag står utanför. Så när två personer började prata om att anmäla sig stod jag inte emot grupptrycket som kom från alla mina känslor, utan jag anmälde mig helt enkelt via appen.

Och det var ju dumt.

Min morot har aldrig varit att anmäla sig till en tävling. Jag vet inte varför jag inbillar mig att det alltid ska vara annorlunda, men så fort jag har anmält mig blir jag obstinat och vägrar göra något. Här såg jag dessutom snabbt att man vi appen kunde gå in och se enskilda individers resultat. Direkt efter jag registrerat mig bestämde jag mig därför för att inte vara med, men jag fattade ju inte hur jag skulle få bort mig själv så jag lät bli. Det kunde väl ändå inte spela så stor roll?

Lol. Det spelade jättestor roll.

Förutom att en frejdig, självutnämnd lagkapten har tjatat (förlåt ”peppat”) om att registrera våra steg flera gånger i veckan i gruppmejl, har de som inte registrerat något fått riktade mejl till sig personligen. Både jag och min kollega har blivit uppringda och ombedda att ligga på dem hos oss som ”rör sig för lite”. Som om detta inte vore tillräckligt irriterande blev jag även lite extra pushad för att jag ligger sist. Men för helvete? Jag har inte med mig telefonen jämt och även om jag hade det, när fan ska jag hinna gå? De senaste veckorna har varit de värsta på flera år vad gäller övertid och jag tänker inte, INTE, ”ta en för laget” och försumma den lilla tid jag har med barnen (om de är vakna) när jag kommer hem. Och när barnen har gått och lagt sig tar jag ut min fulla rätt att äta mat, duscha, förbereda morgondagen, städa undan och sedan om jag har tur: orka läsa, blogga eller se på en tv-serie en stund. Det finns inget som helst utrymme för mig att ”gå av en hållplats tidigare” vare sig jag ska till eller från jobbet just nu. Och på jobbet, där är det såååå sjukt, för där jobbar jag. HAR NI HÖRT?

Påpekade detta och fick ett ”men duuuu, vi skojar bara. Ta det inte så hårt! Men glöm inte att registrera dina steg och tänk på att varje steg räknas för att vi ska vinna”. Trippel facepalm.

Nej vet ni vad. Det här var det dummaste jag gjort den här sidan av året, och jag är inte ens förvånad – för jag vet ju att jag hatar allt med den här typen av arrangemang. Ändå gick jag med. Jaja. Nu skriver jag det på internet så att det aldrig försvinner: aldrig mer stegtävling på jobbet. Hör ni det? Aldrig mer! Hädanefter ska jag bara lyssna på min chef.

Vidrig bonusinformation: allt fler undersökningar visar att på de platser där det finns en sportig chef, premieras de anställda som motionerar mer än dem som inte gör det. Det är så provocerande att jag inte vet vad jag ska göra med informationen, mer än att låta den stå där och tala för sig själv.

You may also like

5 kommentarer

  1. Alltså det här var det sjukaste jag läst på länge. Stegräkningstävling på jobbet? Wtf? Är det for realz eller är detta ett utdrag ur en dystopisk framtidsroman? Fy fan. OBS klandrar inte dig för att du ville vara men men är fan 100% förskräckt. Och köper det du skriver med träningsintresserade chefer. Så obehaglig kombination: träningsintresse och hunger efter makt. Det framgår ju med all önskvärd tydlighet att för sådana människor handlar allt om kontroll.

    1. Det anordnas stegtävling på vår myndighet en gång per år, men det är första gången min enhet varit med. Det sjukaste sjuka är att den enhet som vinner lösgör en summa pengar som skänks till hjärt- och lungfonden – men om ingen enhet kommer upp i ett förutbestämt antal steg, så får fonden inga pengar. Så det finns alltså pengar att skänka, men bara om folk presterar tillräckligt duktigt.

  2. Det här inläggethar jag läst flera gånger för det är så himla roligt skrivet, kom på att jag skulle skriva det tillslut. Tack för frustskratt!

  3. Jag har dragits med i en sån tävling EN ENDA GÅNG och aldrig igen. Jag fattade inte hur otroligt ätstörningstriggande det skulle vara för mig, att hetsa, aldrig vila och bedöma mig själv utifrån en jävla siffra dagligen (när jag ser det i text så är det ju totalt uppenbart. Jag mådde bara sämre och sämre för varje dag och avbröt efter typ en vecka när jag fattade att jag var nära återfall. Så SJUKT DUMT från arbetsgivarens håll!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *