Sista sommaren i Skåne

Isak föddes i mars 2012 och någon gång under den följande sommaren började mina föräldrar att pratat om att en dag flytta tillbaka till Örebro. Men Örebro blev för dyrt och enplanshusen utan källare varit för få och det kändes väl som att en flytt aldrig skulle hända fram till ganska nyss. Ganska nyss kom nämligen slumpen och förde dem till ett hus som de fick se innan visning, när de hade vägarna förbi förra veckan. Och vet ni vad? Ja det vet ni så klart med tanke på titeln. De köpte det.

Efter trettio år i Skåne flyttar de, nästan, hem. Inte till Örebro, men inte så långt därifrån. De flyttar till Karlskoga. Jag är svårt kluven till detta (det är de själva med för övrigt). Skåne har förvisso aldrig känts som hemma och jag ville länge bara flytta därifrån, men de har ändå bott där i trettio år. Må så vara att jag hatar hålan mina föräldrar bor i, men trettio år? Det har verkligen inte varit någon paj i parken att försöka passa in samhället där när min dialekt gjorde mig till en öppen måltavla för hån ända in vuxen ålder, MEN TRETTIO ÅR? Det känns så konstigt att tänka på. Trettio år blir så väldigt mycket tid när de tar slut. Samtidigt har mitt hjärta aldrig bankat för just Skåne.

Jag har förvisso tyckt att delar av landskapet varit väldigt fint, men jag har aldrig tyckt att det varit särskilt unikt (annat än i självgodhet möjligen, men det handlar förmodligen mer om min otur i vem jag träffar, än själva landskapet). Och jag tycker verkligen inte om när det blåser – vilket det gör alldeles för ofta där. Jag antar att jag har andra glasögon på än de som jollrar om vårblommor när det fortfarande är vinter i övriga Sverige. Eller så är jag helt enkelt en obotlig pessimist som tänker att det som blommar tidigt också dör tidigt och därför är den tidiga våren egentligen ingen vinst.

Huset har inte så många minnen kvar egentligen. Mitt rum är sedan länge omgjort och har blivit mina föräldrars sovrum. Det bor ingen nostalgi i inredningen, och i de fall det gör det handlar det om möbler som följer med. Men. Jag hör fortfarande tassarna efter Charlie när jag är hemma, fast det är tjugo år sedan i augusti som vi tvingades ta bort honom, och även om det låter bisarrt så tycker jag att det är jobbigt att flytta ifrån det spöket.

Och mina föräldrar har bott på så bra avstånd från allt (utom Stockholm). Vi har kunnat åka till herrgårdar och slott, hav och sjöar, storstäder och lantloppisar. Det är absolut inget unikt för samhället mina föräldrar bor i just nu, men jag har bara väldigt svårt att se att Karlskoga kommer att erbjuda samma möjligheter. Bergslagen i alla ära – det är väldigt fint där – men kanske inte på just den geografiska plats av området som mina föräldrar hamnar på.

För att inte tala om alla vänner som kommer att krympa till en statusuppdatering i mitt Facebook-flöde. Även om det ska bli skönt att slippa stressa över hela landskapet för att hinna träffa alla, så är det mindre skönt att tänka på hur lite jag kommer träffa många nu.

Nej vet ni vad. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag tycker om det här, mer än att det så klart är jättetrevligt att jag snart har mina föräldrar på två och en halv timmas avstånd med bil.

You may also like

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *