Sjunde april

Jag vet inte vad jag ska skriva om det här, eller hur. I onsdags satt jag på tunnelbanan i rusningstrafik och tänkte på hur det skulle vara omöjligt att ta sig ur det fulla tåget, om någon sprängde en bomb i en av tunnlarna. Även om vi hade överlevt smällen, hade vi förmodligen dött i kaoset när ett fullt tunnelbanetåg i panik skulle rädda sig själv. Sedan tänkte jag att jag fan får sluta tänka så där och ge mig hög puls och paniksvettningar helt i onödan.

Sedan kom igår. Jag fick ett sms från Alex syster om att jag skulle akta mig för centralen, för att det var kaos där nu. I Åhléns-huset mitt emot hennes jobb hade en lastbil rammat väggen bara någon minut tidigare. Jag kom in på kvällspressen samtidigt som de började rapportera om det och ganska snart blev det klart att det inte bara var någon fartdåre som fått sladd. När jag skriver det här vet vi fortfarande inte om det var en ensam galning, eller en planerad attack av någon större organisation, men vi vet – och vi visste tidigt – att någon kapade en lastbil med uppsåt att döda.

Min svägerska rapporterade efter en stund igen att de inte fick gå ut. Att polisen snabbt var på plats utanför och skrek att de skulle stänga fönster och dörrar och gå in från balkonger och jag tänkte att det här händer fan inte. Det är för overkligt. Jag inser att jag är så jävla trygg som kan känna så. Vi är så trygga här som kan känna så och jag är så jävla tacksam för det. Och även om vi är så trygga, så har fyra människors nära fått ta emot meddelandet om någon de älskar har dött.

Vi samlades i köket på jobbet. Följde liverapporteringar, översatte för dem som inte förstod, lokaliserade alla kolleger och försäkrade oss om att de var i säkerhet. Min svägerska ringde och jag sade till henne att FÖR HELVETE håll dig från alla fönster för nu rapporterar de om skottlossning.

Men jag hade det bra. Någon köpte sushi, någon annan tog fram sina lunchlådor ur frysen och delade ut. Vi hittade vin och drack det och skålade för att vi var trygga och att vi hade klarat oss, och samtidigt – någon annanstans i staden – hade någon annan inte klarat sig alls.

Vid sju blev min svägerska utsläppt, tog sig hem till sin moster och väntade där för att se om hennes sambo kunde hämta oss. Jag och en kollega började gå mot söder. Förbi bilar som stod i kö i flera kilometer för att komma ut på motorvägen och runt om avspärrningar kring Östermalm och mitt i stora massor av andra som gick. Hela staden vallfärdade. Vi gick i en timma innan vi skildes åt och sedan gick jag i tjugo minuter till innan jag var framme hos Alex moster.

Jag fick mackor. De godaste jag någonsin ätit. Jag fick doften av tända ljud och jag fick te och jag fick kramar och precis alla i min familj och alla mina nära vänner var i trygghet. Vi är nog märkta på ett eller annat sätt allihopa, men vi kommer inte vakna upp till en attack imorgon igen. Eller dagen efter det, eller ens någon mer gång om vi har tur. Och ingen av oss kommer att tvingas planera en nära anhörigs begravning, efter det som hände.

Jag väcktes av Karl i morse. I min säng. Inlindad i täcket. Isak tungt sovandes bredvid mig och Alex bredvid honom. Allt kändes så långt bort en stund. Som om det kanske inte hade hänt. Sedan träffade jag en förälder från förskolan samtidigt som hon fick veta att hennes vän känner ett av offren. I andra människors verklighet är det nära hela tiden. I andra människors erfarenhet, överallt. Jag är så tacksam som hade turen att få sådan trygghet i livet. Jag är så tacksam över att det värsta som hände mig igår var oron innan jag visste att alla var i säkerhet och att jag inte kunde ta mig från mitt jobb på ett par timmar. Att jag får vakna idag och se kärlek över hela världen. Jag får se människor sluta upp för varandra och jag får uppleva att jag trots allt lever på en så oerhört trygg plats. Ändå känns det som att mitt hjärta brister just nu.

You may also like

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *