När Karl fyllde ett år

Karl är en så pass glad unge att jag ibland undrar om vi fick fel barn med oss hem från BB. Sedan ser jag bilder på hur jag själv såg ut som bebis och tänker att vi nog fick rätt unge med trots allt, såvida inte någon med mina gener låg inne samtidigt. Han vaknade i alla fall på sin ettårsdag med sina vanliga glädjetjut. Klockan var strax efter sex och Isak sov fortfarande, så vi får väl betrakta detta som en sovmorgon. Ganska snart efter att vi fått upp Karl i vår säng kom dock Isak intassande (känner att jag här ger utrymme åt både ”VA SOVER HAN INTE I ER SÄNG – ANKNYTNINGSPROBLEM!!”-människorna och ”VA SOVER HAN FORTFARANDE INTE I EGET RUM – NI MÅSTE JU FÅ SOVA/KNULLA/WHAT EVER OSTÖRT”-människorna).

Vi tänkte faktiskt inte på att Karl fyllde år till en början. Folk resonerar ju olika kring ettårsdagen. Jag tycker att det är överkurs att köpa massa grejer och anordna stora kalas åt någon som bryr sig mer om hur en brödbit faller till golvet, än materiella ting. Vi hade alltså ingen present till honom och ingen anledning att gå upp jättetidigt för att sjunga. Däremot sjöng vi så klart så fort vi kom på att det var den fjortonde. Detta var det värsta Isak varit med om. Med illa dold avundsjuka över att det inte var hans födelsedag, berättade han att det faktiskt är förbjudet att sjunga på svenska på morgonen. Vi brände av Happy Birthday to you också innan vi masade oss ur sängen. Två pigga ungar och två föräldrar som hade behövt sova i ett år till för att ens kunna gå upprätt.

Karl går inte (jag tänker inte skriva ”än” efter, för det låter som att det skulle vara något han borde kunna och jag har inte det ”borde”-kravet på en ettåring), men han kryper snabbare än blixten. Han vill helst äta själv, men ännu hellre vill han mata alla andra. Helt olikt Isak som tyckte att det var asgött att bara luta sig tillbaka och bli matad. Isak var alltså ett ganska okladdigt barn, men om Karl kan vi inte riktigt säga detsamma.

På sin födelsedagsmorgon fick Karl gröt och brödbitar. Jag försökte även arrangera en födelsedagsbild med ett litet guldparaply som Isak hade plockat fram, födelsedagen i ära. Karl var inte överdrivet entusiastisk, men det blev däremot hans morföräldrar när de fick se bilden. Inte för att ribban behöver ligga särskilt högt för just det… Sedan sjöng vi i alla fall igen, och efter det gjorde någon titt-ut och så var Karl sådär glad igen. Jag slängde i mig kaffet, luktade Karl i nacken i tio minuter medan jag lämnade påklädandet av Isak till Alex och sedan bar det av. För min del till jobbet och för Isaks del till förskolan, trots att han ville vara hemma ”på kalas” hela dagen.

Jag vill också vara hemma hela dagen. Jag har en fruktansvärd period av ”barnen växer ifrån mig”-ångest och det blir inte bättre av det ska hålla på och fylla år. Hur kan det ha gått ETT ÅR sedan Karl låg på min mage första gången? Jag minns ju hur han luktade! Jag inte bara minns, jag känner det. Jag känner hela värmen av hans nyfödda bebishuvuds i min näsa. Aldrig mer ska jag ligga med en nyföding på magen och känna den där lukten. Vilket är en helt annan ångest, som jag troligen inte kommer nämna igen eftersom att den bara leder till att folk lite förnuftigt och med listig min känner sig tvungna att fråga ”hur vet du det?”. Gudars. Folk alltså.

Hur som helst. Jag jobbade en hel dag, åt en bibimbap till lunch, tänkte på hur det å ena sidan är jäkligt skönt att jobba men samtidigt så himla jobbigt att behöva bry sig om att passa och hålla tider, och därtill vara beroende av SL. Inga unika tankar i livet tänker jag, men ändå. Det vore fint med sex timmars arbetsdag trots allt. Den här dagen jobbade jag i alla fall bara sju och en halv timma innan jag kompade ut och mötte upp mina barn plus Alex på Coop i Älvjsö.

Det hade helt klart hänt bättre saker i Isaks liv än att möta mig på Coop. Eller EJENTLIGEN, så hade det hänt bättre saker i Isaks liv än att han inte fick köpa godis. I Karls liv hade det, som vanligt, aldrig hänt något bättre än att möta mig. Allt är alltid DET BÄSTA SOM HAR HÄNT. Nu sover han för tillfället väldigt bra i och för sig *jinx*, men när han inte gör det, så är det helt fantastiskt att vara vaken klockan halv två till kvart över fem. Han tjoar och jollrar och fjärtar och står i. Har Alex tur tar han igen det med att sova extra länge på dagen sedan, men oftast har Alex inte sådan tur.

Vill jag i framtiden minnas att Karl sov två gånger per dag när han var så här gammal? Eventuellt, så jag låter det stå. Jag vill definitivt minnas att han är kittlig på ryggen i alla fall. Så kittlig att han inte kan stå still, utan vrider sig av skratt så fort jag drar lätt med handen. Han är världens gosigaste ål. Det vill säga: han ålar och ålar och ålar och buffar med huvudet mot kinden och halsen och magen och ålar och fnissar när jag tar upp honom i knäet. Sedan kan han plötsligt sitta stilla i en kvart innan han börjar åla igen. Han är rätt förtjust i att sitta faktiskt. Även om han vet hur ha kan ta sig ur den fula plaststolen från Ikea, så gör han inte det. Han kan sitta i den i fyrtio minuter. Det kommer så klart innebära att han får hormonstörningar på grund av HALLÅ PLAST, men ja ni vet. Vi vuxna måste ju få ägna oss åt facebook ostört.

Efter Coop gick vi till Älvsjö värdshus. Karl är förvisso för liten för presenter och stora kalas, men han är tillräckligt stor för att hans bror ska förstår att det är en födelsedag och om det är födelsedag måste man så klart äta på restaurang och ska man äta på restaurang när en ettåring fyller år blir det så klart storasyskonet som får välja ställe. Länge såg det ut att bli sushi, men plånboken drog en lättnadens suck när Isak ändrade sig och ville ha friterade räkor istället. Han och Alex delade på fyra små rätter, Karl nöjde sig med ris och räkchips (han har bara två tänder i underkäken, men de är vassa som en hel hajkäft) och jag kände mig vågad och slog till på thaimat. Gissar att det är det första tecknet på att fyrtio närmar sig med stormsteg.

Mycket mer finns inte att tillägga om den här dagen. Vi åt vår mat och avslutade med att dela på en banana split. Karl försökte mata den generade kyparen, och satt sedan och pussade åt folk på sitt eget speciella lilla vis (se bild nedan). På vägen hem flög Isak som en kanonkula ner för en ramp och slog i ett knä, men klarade sig helt utan blåmärken. När vi kom hem somnade barnen rätt omgående. Jag fortsatte kvällen med att lyssna på ljudbok och sticka en sjal och ja… Karl är ett nu. Han är världens roligaste och bästa ettåring. Kanske säger han ”tack” ibland, och kanske menar han ”vad är det” när han säger ”e de”, eller så hör vi bara vad vi vill höra. Vad vet jag. Imorgon fyller hans storasysterbror fem år. Det är så jävla konstigt och något som kommer att generera ett helt nytt inlägg. God natt!

You may also like

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *