-20 i Branäs och en rant

(Disclaimer: detta är alltså inget inlägg där jag dömer folk som blir hjälpta av böcker om uppfostran. Det är ett inlägg om att jag tycker oerhört illa om tonen i en specifik bok som de flesta råkar älska)

Fan vad jag älskar svinkyla. Det götta bitet i kinderna utomhus och lättnaden över värmen inomhus. Trots det skulle jag kunna tänka mig en vecka på Las Palmas efter det här. Helst utan barn. För den ena är i utvecklingssprång och vägrar sova och den andra är i trots och vägrar… allt. Som bonus har jag pms. För varje dag som går ökar lusten att bara öppna dörren, gå ut och inte vända om förrän den här perioden är över. Och tålamod? Tja, det är väl sådant som andra, mer lyckade föräldrar, sysslar med.

EDIT: Igen. Detta är alltså en rant, som kommer ur frustration, om ett tonläge jag inte uppskattar i en bok.

Varje gång sådana här perioder kommer, förresten, vill jag skriva arga mejl till Bo Hejlskov Elvén, Tina Wiman och deras anhängare. Bo och Tina har skrivit en bok som heter Barn som bråkar – att hantera viljestarka barn i vardagen, nämligen. Den har blivit närmast en bibel för många föräldrar, som verkar tro att om man inte älskar boken så vill man helst slå sina barn. Det vill inte jag. Jag läste boken (och recenserade den i En förbannad podd) för ett par månader sedan och jag hatade den, men jag vill inte slå mina barn. Någonsin. Bo och Tina är självgoda och härskande i sitt sätt att skriva (edit: enligt min uppfattning, jag förstår att vi alla har olika sätt att läsa det här). De skuldbelägger och förminskar föräldrars försök att hantera sina ”viljestarka barn” (återigen: enligt min uppfattning). Även om jag håller med dem i sak flera gånger blir jag så förbannad på hur de uttrycker sig att jag vill bita i boken ändå. Sedan vill jag bita alla som tipsar om den utan att kunna ta att somliga av oss inte älskar den (med en tandprotes för jäklar vad ont jag skulle få i käkarna annars…)

Mest irriterande är att författarna utgår från att deras metod (som i princip går ut på att det är vuxna som trotsar barn och inte tvärtom och att allt löser sig bara vuxna försöker förstå barnen) är applicerbar på alla barn. Det är den inte. De utgår också från att varje gång ett barn får ett utbrott hade föräldern kunnat agera annorlunda och utbrottet hade kunnat undvikas. Många gånger: ja. Alla gånger? Hell NO.

Jag fattar att man ska bekräfta sin unges känslor, försöka kommunicera så långt det går, att man inte ska hota och allt vad det nu är. Jag fattar det. Bo och Tina är inte först i världen med att komma på det, även om de uttrycker sig som om de vore det. Jag fattar däremot inte, till exempel, varför det är förbjudet att säga att ungar trotsar. Det är ju för fan en sund, men skitjobbig, del av utvecklingen.

Så här känns boken (om jag får raljera fritt (edit: här tänkte jag att ”raljera” skulle förtydliga att jag eventuellt överdriver en del på grund av ovanstående nämnda frustration när jag skrev inlägget, men jag har förstått att det blev otydligt ändå – hoppas att denna lilla parentes förtydligar det)); som en bibel för dig som har ett privilegierat och ordnat liv och därtill har haft turen att få lugna barn (för ja, vilka barn man får handlar från början om tur). Gillar du även att döma andras föräldrars metoder? TOPPEN! Köp boken! Du kommer älska den. Men jag kan ha fel. Nog om det nu hur som helst. Ni får helt enkelt ta mig på orden när jag säger att jag tycker att boken suger.

Hursomhelst. Bortsett från trots, sömnbrist, pms och mitt agg mot Bo, Tina and crew, så är Branäs en fantastiskt skön plats. Jag läser De polyglotta älskarna, stickar på koftan My, loppar fina saker och dricker små glas rödvin framför brasan när barnen lagt sig. Önskar att jag kunde leva så här oftare!

You may also like

22 kommentarer

  1. Jag har inte läst boken så det kan jag inte säga något om men jag tror verkligen inte att det är bara de med lugna barn som blir hjälpta av boken, tex rekommenderas den ofta i gruppen för utvecklingsstörning som jag är med i. Och där är agressionsutbrott och tilläggsdiagnoser snarare regel än undantag. Men kanske är det så (kom jag på nu) att den liksom passar på de två ändarna på skalan, antingen till de som kan klappa sig på axeln för att deras barn inte bråkar eller för dem som verkligen behöver allt stöd som kan hittas och som behöver använda sig av en metod eftersom de rör sig på outforskad mark (nu pratar jag av egen erfarenhet, skulle absolut inte köra metoder på mitt barn men sen så blev det annorlunda när han visade sig vara det.)

    1. Vi skulle verkligen behöva hjälp i trotsperioder, det tror jag att många känner (särskilt under sömnbrist) oavsett om barnet har en diagnos eller inte. Men jag triggas i huvudsak av tilltalet i boken. Det kanske var otydligt i min rant. Som sagt; håller ofta med i sak.

      Har inte jättemycket åsikter om metoder. Tänker att man gör det man känner är bäst för sin unge. Men jag blir lätt sur när någon gör anspråk på ”sanningen om barnuppfostran”! Har fått tips om boken en miljard gånger, och väldigt mycket mothugg när jag inte uppskattat den. Som om jag tycker att alternativet är att skälla, skita i att kommunicera och bara köra över barnet. Det gör jag alltså inte.

      Men ja. Den väcker sannerligen känslor…

  2. Tycker så illa om den boken att mitt hjärta glöder lite bara av att tänka på den. Överlag tycker jag illa om uppfostringsböcker, eftersom de utgår från att alla har barn stöpta i samma form och att alla föräldrar är lite lite dumma i huvudet. BAH!

  3. Åh jag som har köpt den boken i en stund av viss uppgivenhet! Sen har jag dock inte läst den, den står fortfarande oöppnad i bokhyllan (bredvid Petra Krantz Lindgrens oöppnade). Nu blev jag lite mindre peppad på att läsa den.

    1. Om du kan bortse från tonen och struntar i att författarna tror sig sitta på en enda sanning för alla barn, finns det lite att hämta där ändå 🙂

  4. Jag har inte läst boken, men jag har varit på en föreläsning som Bo höll för personal i psykiatrin om lågaffektivt bemötande. En del av det han sa var bra, men sättet han gjorde det på var ingen höjdare. Så raljerande och självgod har jag nog aldrig hört en föreläsare förr. Kunde inte ta till mig det som var bra eftersom jag var så provocerad och arg på honom. Så jag är på din sida här, inget fan av Bo!

    Min generella hållning till böcker om barnuppfostran: plockar russinen ur kakan, bara det som passar oss, har aldrig varit med om att hela konceptet känns bra.

    1. Ja men precis! Tonen gör ju att man blir förbannad och inte orkar lyssna!

      Jag tycker, om jag ska vara lite nyanserad, att bitarna som tar upp när barn lär sig olika saker (som impulskontroll etc) är intressanta och bra att veta. Men det är han ju inte först i världen med att komma på.

  5. Uppskattade denna rant och tänker på vikten av att tänka kritiskt – grunden till allt men svårare än vanligt när det gäller föräldraskapet, tycker jag själv, där vill man så oerhört mkt och blir därför så förbannat sårbar.

    1. Tack 🙂

      Ja jag håller med. Jag har ibland för lätt att låta skuldkänslor styra över mitt kritiska och mycket sundare tänkande.

  6. Jag har inte läst bokenoch känner inte till den där Bo. Däremot läser jag Tina Wimans blogg med stor behållning, den upplever jag inte ha en sådan ton. Fast upplevelser är ju personliga, det kanske många andra gör. Hennes barn – och hon själv- har olika diagnoser inom neurospektrat och särskilt lugna verkar de inte vara 🙂 ? Kanske det snarare är så att boken passar bättre till lite knasiga familjer?

    1. Jag ska kolla in hennes blogg! Det kanske är Bo som har skrivit mest av texten i boken 😉 Fler än jag uppfattar ju honom som lite dryg!

  7. När man som jag har ett barn med ”extra allt” har både Bo Heljskov och Tina Wiman varit ljus i mörkret. Vi måste läsa boken med olika ögon du och jag. Jag älskar inte exemplen, som jag tycker kan bli naiva stundtals, men eftersom jag läst de lite matigare fackböckerna Bo har skrivit, samt både hans och Tinas bloggar har jag andemeningen klar för mig. Ingen menar att utbrott alltid kan undvikas, men ett av budskapen i lågaffektivt förhållningssätt är att den enda du fullt ut kan påverka i en situation är dig själv. Du är vuxen och har ansvaret. Barn kan driva en galen, javisst. Men det hjälper en inte vidare.

    Vi har minimerat mängden av långa, utmattande utbrott tack vare LAB, uteblir gör de inte såklart: dels är han ett barn med alla barns utvecklingkamper, dels har han autism. Men tillvaron är hyfsat hanterbar.

    Och skulle det bli värre är jag tacksam för att Bo och hans likar jobbar hårt för att sprida kunskap om ett annat bemötande än det som barn som mitt ofta mötts av – bl.a. fasthållningar som lett till svåra trauman och i värsta fall död.

    Vad det gäller enkelheten i deras eget föräldraskap har Tina flera barn med Npf diagnoser varav en dotter vars autism är av slaget som kräver mycket av omgivningen. Har dessutom själv ADHD. Bo har en dotter med problematik inom samma ram.

    1. Som sagt: det är tonen jag vänder mig mot. Kanske läser jag boken, lite som jag känner att du har läst mitt inlägg nu.

      Jag tycker så klart att det är bra att du och andra finner stöd i boken. Som jag skriver i början: jag dömer inte föräldrar som finner stöd i boken, jag vänder mig mot tonen i den. Jag hade också gillat att hitta stöd i den, men för mig blir det precis tvärtom. Jag blir frustrerad, arg och känner mig misslyckad. Hur vi uppfostrar våra barn tänker jag inte gå in på, men som jag skriver i texten håller jag med om mycket i sak. Jag klarar däremot inte sättet det förmedlas på.

      Jag är på inget sätt otacksam mot att man försöker sprida kunskap. Tvärtom. Jag är lika positivt inställd till det som jag är till att saker som uppfattas onyanserade kritiseras.

      1. Jo jag förstod att det var tonen du reagerade på – och jag reagerade väl på din ton ?. Men du får ju skriva hur du vill i din blogg. Ville bara ge min syn. Ska vi prata uppfostringsgurus vars gloria borde halka på sned kan vi gå över på Louise Hallin. Men det är bäst att inte börja! Maken till självgod domderande människa. Dom iofs kommer med guldkorn av och till. Bottennappen fick såpass allvarliga att jag inte pallar lyssna på podden längre. Oops, förlåt – nu fick du visst en rant från mig…

        1. Älskar rants! Måste leta upp Louise Hallin nästa gång jag har PMS, så att jag får ur mig lite frustration. Den här vändan börjar tona ut nu. Tyvärr kan jag inte säga det samma om mitt ena barns ”viljestyrka”, men jag är väl lite bättre på att hantera den utan att skriva ett argt inlägg om Bo idag 🙂

  8. Jo tillägg – det förs nämligen lite för många diskussioner på diverse forum nu om att LAB inte funkar – vilket tyvärr ofta bottnar i att man uppfattat det som att det handlar om att man ska ha noll krav på sina barn och vara neutralt avvaktande distanserad i alla lägen. Helt uppåt väggarna och ledsamt när de som kunnat få god hjälp inte får rätt info. Det gör hursomhelst att jag som LAB-förespråkare blir lite överkänslig mot kritik av ”idolerna”, ber om ursäkt för det.

    1. Ingen fara. Jag hade en raljant och provocerande ton, helt i enlighet med hur jag kände mig när jag skrev – förstår att det var lätt att haka upp sig på den.

      Jag tycker också att LAB i grunden är ett vettigt och bra förhållningssätt till uppfostran, men jag har väl fått min beskärda del av ”frälsta” som inte kan ta att precis allt inte funkar för alla precis jämt!

    2. Vill du få material till en rejäl urladdning rekommenderar jag podavsnitt nr 51 av ”kära barn” där hon ger råd kring en porrsurfande 8-åring på ett sätt som fick mig att paniksänka ljuder för att inte köra av vägen av en kombination av förtvivlan och ilska. Snacka om att skuldbelägga och skamma både förälder och barn.

      1. Hu, det vet jag inte ens om jag vågar! Jag har ett svagt minne av att hon blev inkallad som barnexpert någonstans och att det var ganska mycket protester mot det för ett par år sedan. Tror att det var när Isak var liten, så fyra år sedan eller så. Kanske bäst att mata pms med choklad istället för provokationer i fortsättningen, när jag tänker efter 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *