Fortsatt utfläkning angående min dåliga självkänsla – nu åldras jag även på fel sätt

Ja men det är väl ingen hemlighet att jag har typ sämst självkänsla. Ibland är den så dålig att jag blir lite fnissig (vilket kan vara ett tecken på att jag även är galen), men ofta är den rätt jobbig att dras med. Som i natt när jag låg och nojade fritt ut i mörkret över en framtidsrelaterad grej, som jag i dags läge vet mycket litet om. Ja, självkänsla är jag dålig på, men tydligen är jag toppen när det kommer att måla fan på väggen! Glad för det lilla!

I vilket fall som helst. I natt låg jag omgiven av alla dessa tankar om att jag är sämst, och utbytbar och kanske även ett riktigt tråkigt umgänge som folk bara har för att de ska kunna känna sig bättre med sig själva eftersom att jag alltid är just sämst (och dessutom har både en slö och en hängande ögonlock). Och så kom jag på en sak. Jag är på väg mot fyrtio och ända sedan jag var kring tjugoåtta eller så, har folk börjat deklarera hur fantastiskt det är att åldras. Jo men man slutar ju bry sig om skitsaker, rycker lite mer på axlarna, tar ingen skit, är trygg i sig själv. RYNKORNA ÄR ETT TECKEN PÅ ERFARENHET HÖRRNI! Ängslan, BAH, det är sådant som kvinnor sysslade med förr i tiden. Den moderna kvinnan vet minsann att hon är bra. Ja men alltså ursäkta om jag bräker lite åt det. Rynkor i alla ära, men de kommer oavsett din erfarenhet. Huden funkar så. Och nej, jag har helt uppenbart inte lyckats bli den där härligt, avslappnade kvinnan, strax innan medelåldern, som tror på sig själv och vägrar ta skit. Jag är fortfarande ett ängsligt åbäke. Och nu har jag insett att jag inte ens kan åldras på rätt sätt. Tack livet.

Egentligen tänker jag att alla de här ”alltså guuuu, åldras, härligt, ja ba TAR INGEN SKIT LÄNGRE, såååå pass trygg i mej själv”-människorna egentligen också har misslyckats i att lyckas åldras. Det är något misstänkt lömskt bakom någon som hela tiden måste hävda hur bra de mår i sig själv. Jag tänker lite surt att om man nu är så jävla bra, så måste man väl inte gå omkring och bröla om det hela tiden. Som att liksom försöka övertyga andra och sig själv. Eller? ELLER?!

Men visst. Det är ju inte så att utvecklingen står still i mig. Jag har lättare för att skita i vissa saker (typ kläder och stil), men i gengäld har annan ängslan fått en mycket större plats (typ jag är bara så bra som jag kan prestera). Plus att jag blir fortfarande ledsen när folk inte tycker om mig. Faktiskt.

Jaja. Det var bara det jag ville säga. Att jag är sämst, men att ganska många andra är minst lika bra på att vara dåliga som jag. Hrmpf.

img_5388
Här står jag och inte duger

You may also like

Meh

7 kommentarer

  1. Jag tycker också att du verkar jätterolig!

    Men äsch, låt må bra-människorna hållas. De kanske har mått svindåligt förut och är glada över att de mår bättre. Eller så fejkar de sig lyckliga. Man kan väl bjuda dem på det.

    1. Ja, fast man kan också bjuda andra som stressas av att man även ska lyckas inom ålder, på insikten att folk som vanligt troligen inte är så himla lyckade som de vill ge sken av. Utan ganska mänskliga de med . Tänker jag
      🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *