Då sitter jag väl här och känner mig usel då

Jag och Katta har startat en youtube-kanal. Det var Kattas idé (jag tänker inte sno någon cred här) men jag var ju inte sen att skrika HELL to the YEAH när hon tog upp den. SJÄLVKLART att vi ska dra En förbannad podd vidare till En förbannad tube. Jag som är naturtalang när det kommer till film och allt! SÅ himla rafflande! Hur kan den här idén inte ha fötts för typ två år sedan, så bra som den är? Så bra som JAG är på det här med film, dessutom!

Ni vet det där ljudet när någon drar nålen från en vinylskiva? Det som brukar markera att festen är slut och någon vaknar upp till verkligheten? Ni kan infoga det här.

Sanningen är att min erfarenhet av att spela in mig själv på film har varit väldigt begränsad, men jag har liksom haft en känsla av att jag skulle vara bra. Åh ack, du dumma ungdom! I verkligheten, den jag inte har levt i på många år tydligen, är jag allt annat än bra i det här avseendet. Jag är faktiskt knappt medioker, långt ifrån den där naturtalangen jag så tydligt känt av. Jag är stel och sluddrig och har en hel massa nervösa tics för mig, som jag var lyckligt ovetande om ända tills jag såg den första inspelningen på mig själv. ”Ah, men den är bara för att det vara första gången” tänkte jag, och så spelade jag in femton försök till med precis samma resultat. Sedan tänkte jag att, äh, vad fan, det är jag som är självkritisk – jag lägger upp det här och skiter faktiskt i vilket. Men alltså. Jag är inte självkritisk. Och jag skiter visst inte i vilket ändå. Det är SÅ himla tydligt att jag är stel och otalangig och tydligen, TYDLIGEN, får lite slö ögonlock på ena ögat om jag blinkar och pratar samtidig? Vad i helvete!

Nu försöker jag tänka att filmen i alla fall stärker någon som sitter hemma och känner sig usel och att det säkert kan vara till hjälp att inte vara ensam om det. MIG stärker det sannerligen inte att den där filmen finns, men jag antar att detta helt enkelt är ett av de tillfällen i livet då man måste späka sig för att få in en vana, och sedan… sedan blir det väl lite bättre.

Nej. Jag skriver inte detta för att folk ska säga emot mig. Eventuellt skriver jag det lite för att förekomma folk som gärna pekar ut andras brister – det finns ju rätt många sådana människor. Fast främst skriver jag det för att det faktiskt är oerhört deppigt att befinna sig i verkligheten. Där jag inte är naturtalang. Alls. Det är lite som att ha fått en spann med vatten över huvudet. Kallt vatten. Med is. Som har bedövat min ena ögonlock, så att den blir lite slö om jag blinkar och pratar samtidigt.

0jvn5

You may also like

2 kommentarer

  1. Alltså du är så jävlar rolig när du skriver iallafall. Jag, som allt som oftast hatar folk som skriver om sina barn, kommer med skammens rodnad rätt ofta på mig själv med att fnissa rått (jodå, det går) när jag läser din blogg. Även bitarna om barnen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *