Jag skriver för att det är synd om mig

Vi har en fas igen. Eller Karl har en. I alla fall idag. Igår sov han som vanligt till halv elva, men det spelade ju inte så stor roll eftersom att Isak är hemma på måndagar och han går upp innan sju. Jag själv hade tagit Legrigan natten till igår och somnade sittandes två gånger, medan jag försökte leka med Isak på morgonen. ”Men mamma, då kan ju inte leka om du bluuuundaaaar”. Jaha. FÖRLÅT SÅ HIMLA MYCKET DÅ.

Idag är Isak på förskolan till sin egen stora lycka, och även min. Dock tyckte Karl att det var läge att först köra på en natt med massa amning, trots att han har klarat sig finfint utan det innan, för att sedan anse att sju var en lämplig tid att gå upp. Var jag pigg efter det? Inte alls.

En gång sade en vän till mig att mina ögon hängde som råttpittar när jag var trött (har jag skrivit om det innan?). Jag vet fortfarande inte vad han menade, men jag kände att risken fanns att mina ögon hängde så idag. Det var sannerligen inte looken jag var ute efter när jag skulle fotas för tidningen Publikt (jo jo) klockan tio. Så jag gick upp och tog en snabbdusch medan Alex fortfarande var hemma, sedan försökte jag lägga mig med Karl igen. Fem i nio somnade han, och även jag. Tio över nio ringde klockan. Cirka trettio minuter och några bebisrelaterade olyckor senare var vi på väg, med ögonen hängande som jag vet inte vad.

Efter fotograferingen såg jag på Karl att han kanske ville sova lite. Brukar du säga ”sov när barnet sover”? Okej. Då vill jag eventuellt slå dig. Så sluta med det. Eller du kanske tänkte att jag kunde lägga mig på gatan för att försöka kompensera för nattens förlorade timmar? Det tänkte inte jag. Dock är jag inte sämre än att jag fattar att om Karl sover när vi är på språng, kan jag i alla fall sätta mig på ett café och läsa en bok under tiden. Sagt och gjort: vi gick till Waynes.

Precis när Karl skulle till att somna ringde hans farmor och undrade om jag skaffat kreditkort än. Det hade jag inte. Jag vill ha pengar jag har, inte pengar som är på låtsas och som riskerar att kosta mer än de ser ut att göra. Jo, men då visade det ju sig att vi feltolkat hyrbilsfirman i Kroatien, så det räcker inte med att ha självrisken på ett konto utan de vill att man ska ha ett kort med låtsaspengar för det ändamålet. För det är tydligen bättre än riktiga pengar? Fattar inte den logiken alls, men så reser jag inte särskilt ofta heller. (Att svara ”men så är det alltid, så gör hotell också” kommer inte göra mig på bättre humör, så känner ni för att svara det kan ni ställa er med ”sov medan barnet sover”-folket i hörnet och skämmas)

Min bok-ro ersattes således av kreditskortsilska. Jag halsade mitt kaffe och gick.

För att försäkra mig om att det verkligen, VERKLIGEN, inte gick att lösa på något annat sätt, ringde jag hyrbilsfirman. Trettiofem minuter senare svarade de att nej, du kan inte göra på något annat sätt. Världen är ur led. Du måste skaffa ett kreditkort. Så jag gick till SEB vid Liljeholmstorget, men det fanns så klart inte kvar. Så jag gick till bilen och knappade in deras nya adress på gps:en. Men den var fel. Så jag knappade om adressen och hamnade vid Liljeholmskajen mitt i lunchrusning och fick därför stå på en parkering som kostade 40 kronor i timman. Hur lång tid tar det på SEB mitt under lunchen? Säkert 70 kronor parkering i alla fall, tänkte jag och lade i det. Under tiden hade Karl somnat i bilen. Skulle jag sova samtidigt som honom på parkeringen då? Eller hur tänker ni ”sov samtidigt som barnet”-människor? Ni kanske tänker att folk alltid är hemma och att ingen någonsin lider av insomningsproblem och att bara för att det funkade för er, så funkar det för alla? Sjukt dåligt sätt att tänka, om ni frågar mig.

Hur som helst. Det tog inte så lång tid på SEB. Det tog fyrtio minuter, vilket i och för sig är tillräckligt lång tid, men det är inte 70 kronor i parkering-lång tid. Jag beställde ett jävla kreditkort, som jag tänker säga upp så fort jag kan sedan. Det här är första gången i mitt liv jag har behövt ett kreditkort, så jag räknar med att jag kan leva trettiosju år till utan att behöva ett igen.

Jag unnade mig en kopp Selecta-kaffe på vägen ut från SEB, innan jag ägnade resten av 70 kronors-parkeringen åt att jaga Pokémons nere vid vattnet. Med framgång faktiskt! Fast egentligen är det en sanning med modifikation, för mitt i Pokémon-jakten, visade det sig att Karl hade skitit ner sig totalt. Det kändes inte som framgång. Särskilt inte när jag insåg att jag glömt servetter och vatten hemma. Förbannat!

I alla händelser. Dagen har varit skit. Nu är vi hemma, Karl vill inte sova utan ägnar sin tid åt att gnälla entonigt i babygymmet. Jag funderar på om jag verkligen skulle sakna att ha hår ovanpå huvudet, för jag är rätt så jäkla sugen på att slita av det just nu. Men jag väntar nog en stund. I dagens anda lär väl Isak vara på sitt sämsta humör när jag hämtar, och då kan det kanske vara värt att ha några strån kvar att ta av.

You may also like

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *