Att lyckas få barn på rätt sätt

Jag har tänkt på en sak ganska länge, och när Jenny skrev det här igår började jag tänka på det ännu mer. För det första förväntas du som föds som kvinna i en kvinnokropp att vilja ha barn, sedan förväntas du kunna få barn. Vill du inte ha barn är du en avart, kan du inte få barn viskar folk om hur synd det är om dig bakom din rygg. Kanske får du även ett tips på något naturläkemedel som ska få dig att ”slappna av”, så att det går lättare. 

Förresten. Kan du inte få barn, ska ditt inre driv vara så starkt att du går över berg och dig själv och alla andra, för att du ska lyckas få ett ändå. Annars ”kommer du alltid att ångra dig”. Ett barn är inte nog för övrigt. Du behöver få minst två, för ensambarn blir asociala egoister. Men tänk på att det varken ska vara för tätt eller för långt mellan barnen. För tätt skapar nämligen rivalitet och är för jobbigt för föräldrarna, fast det är ändå bättre eftersom att för långt gör att barnen aldrig någonsin kommer att kunna få en syskonrelation. Och en av de viktigaste anledningarna till syskon är att de ska bli vänner. Vilket bara är beroende av ålder. 

Att få en pojke först är okej, men sedan ska du helst få en flicka efter det – för vi vet ju alla hur alla kvinnors högsta önskan är en liten dotter att pyssla med. Får du två pojkar kommer genast frågan om när ni ska försöka få en flicka, något kommer att fattas i ditt liv som moder till två pojkar nämligen. Får du två flickor är det inte alls säkert att du får den frågan, för om du är en kvinna som har fött två döttrar har du ju fått det varje kvinna önskar sig mest, gånger två. 

Detta baserar jag på alla kommentarer jag och mina vänner fått genom åren, och av dem har jag insett att du bara kan göra rätt om du lyckas bli gravid (helst inte senare än trettio, med första barnet), får minst två barn varav minst ett är flicka, med högst tre år mellan, men inte mindre än tjugo månader.

Vi är ju körda. Vi har två pojkar med fyra år mellan och jag kommer bli farmor om de kan och väljer att få barn. Det är det sämre alternativet. En farmor kommer alltid konkurrera med sin sons partner i en heterorelation, och de eventuella barnbarnen kommer aldrig vara lika nära sin farmor som sin mormor. För det vet ju alla, att en mormor har ju liksom blivit en komplett kvinna i och med att hon har fått sin dotter, som förhoppningsvis också föder en dotter (annars blir det jobbigt). En farmor som inte också är mormor, kommer alltid att sakna något. Dessutom är det sedan gammalt att mödrar inte kan komma nära sina söner tydligen. Såvida det inte är i en sådandär läskig överkontrollerande relation vi ofta ser på film. 

Alla dessa sabla skitåsikter. Nej, jag vet att jag inte borde bry mig. Jag vet att jag borde få vara glad över att jag har fått två friska barn i ett hyfsat fungerande land. Ändå vill jag förklara mig hela jävla tiden. Varför jag valde barn, varför jag väntade I FYRA HELA ÅR innan det blev ett syskon. Alla jäkla kommentarer på instagram och Facebook, i lunchrum och på fester om behovet av syskon i nära ålder. För att de ska kunna bli vänner sedan. Som om det är åldersskillnaden allt hänger på. Och alla kommentarer innan jag fick barn. Om hur jag skulle ångra mig som äldre. 

Som sagt. Alternativet borde vara att inte bry sig, men ändå sitter ganska många av oss och skäms med eller utan barn, av tusen anledningar på grund av tusen onödiga människors åsikter. Det är så sjukt. Alternativet borde egentligen vara att alla dessa onödiga människor slutade bry sig, och kan de inte göra det så borde de i alla fall lära sig att hålla käft. 

You may also like

13 kommentarer

  1. Bittert. Det är liksom aldrig gott nog. Kvinnolotten är sur. Fördel med att bo i Sthlm är väl att man upplever pressen på att skaffa barn mindre, iaf tycker jag det känns så. Men jag har också ganska få i min närmaste bekantskapskrets som skaffat barn, än så länge.

    Jag vet faktiskt inte var jag står i frågan längre. Har ju ganska nyss gått ur en rätt seriös lpng relation där barn faktiskt inte kändes så overkligt alls. Men nu när jag inte är i den relationen längre känns barn plötsligt extremt främmande. Jag vet varken om jag vill eller inte vill. Största ångesten är att jag vet att min mamma så himla gärna vill ha ett barnbarn. & jag är enda barnet på hennes sida. Pressen.

    Just nu vill jag allra helst ha en hund. Om jag själv fick bestämma.

    1. Nej, damned if you do – damned if you don’t.

      Jag var aldrig övertygad om jag ville ha barn. Det bara blev så och hade det inte bara blivit så av sig själv, hade jag nog inte fått några för det har varit en alldeles för overklig grej för mig att liksom planera in i livet. Har inte haft en längtan, utan mer en ängslan över att inte kunna bestämma mig. Har haft jättesvårt att förstå känslan av att verkligen vilja bli förälder, fram till ungefär nu – nu hade jag nog kunnat tänka mig en till om jag inte hade känt mig för trött. Vilket också är en jätteknäpp sak att känna.

  2. Tycker seriöst att Magdalena Ribbing ska komma ut till samtliga arbetsplatser i sverige och hålla utbildning i ”bete er för fan som folk”. Lite som brandutbildning, fast för att garantera att folk inte är 100 % dumma i huvet. Mvh stackars egoistiskt ensambarn

  3. Jag har tydligen råkat göra rätt enligt just de beskäftigheter du råkat ut för, förutom att jag var i äldsta laget när avlandet började. Men det finns alltid något att peka på; när vi fått dotter nr 2 dröjde det inte länge förrän vi lyckliggjordes med kommentarer om hur fruktansvärt det kommer att bli när de kommer i tonåren, för det vet ju alla hur pubertetstjejer är. Bäst att börja oroa sig över detta tio år i förväg, alltså.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *