Hej då nyheterna

Då och då blir mitt psyke lite bräckligt. Vanligtvis när jag har lite för mycket hormoner i omlopp, som t.ex. vid pms och hela året efter att jag fött barn tydligen. Det här blev tusen resor värre sedan jag fick barn för övrigt, vilket jag tror att jag nämnt tidigare och även om jag inte har det så är jag väl knappast unik som blivit känsligare. När Isak var ny gick jag till exempel till slut till en psykolog, eftersom att det blev för mycket. Och det är det på väg att bli nu också, även om jag tänker skippa psykologen den här gången.

Jag kan inte sluta ta in saker just nu. Allt hemskt jag läser eller hör om går rätt in i mig som en film om min familj. Jag är som ett stort svart hål som slukar misär och det finns liksom inget stopp, ingen botten, inget slut. Det bara fortsätter att gå in och det funkar inte. De senaste nätterna har jag känt hur vi är på flykt och drunknar någonstans på medelhavet, instängda i en båt. Jag har försökt ta oss ut ur bränder, jag har planerat samtalet till SOS Alarm när någon av oss blir knivskuren, jag har tänkt igenom vilka vägar vi ska åka i sommar för att minska risken för mötesolyckor. Barn som glöms i bilar eller blir påkörda eller faller ut från balkonger. De får mina barns ansikten allihop. Jag orkar inte. Jag kan inte läsa om de här sakerna just nu.

Jag vet att det är en lyx att unna sig att bara sluta läsa nyheterna, medan allt det där fortsätter drabba andra familjer. Men jag klarar det inte. Och ingen slutar heller drabbas om jag fortsätter läsa, jag kan bara maktlöst titta på. Jag äts upp av ångest så fort jag inte sysselsätter mig med något, och kvällarna blir en plåga som gör att jag inte vill gå och lägga mig. Jag vrider och vänder mig till leda, medan tankarna rusar och pulsen ökar. Jag googlar statistik över flygplansolyckor och bränder i hemmet. Funderar på hur jag ska kunna slippa åka med barnen till Kroatien i september, samtidigt som jag intalar mig att de allra, allra flesta människor faktiskt lever ett fullt liv. Nödvändigtvis inte utan att drabbas av tragedier, även om det finns människor som klarar ett helt liv utan det med.

Hur som helst. Jag måste sluta med nyheterna nu. Ett tag i alla fall. Jag har ju ändå minnet av allt jag läst tidigare idag kvar…

You may also like

4 kommentarer

  1. Relaterar deluxe. Jag vägrade till exempel läsa kvällstidningarnas hemsidor på över ett år för att jag mådde så himla himla dåligt. Och samma sak nu, barn som blir dödade av krokodiler i Florida = mina barn. Barn i bilar = mina barn. Sjuka barn = mina barn. Sjuka mammor = jag = mina barn blir utan mamma. Ibland tror jag på riktigt att jag kommer att bli galen av alla dessa bilder som matas och jag gör till mina egna. Det är så OERHÖRT jobbigt att jag inte vet vart jag ska ta vägen vissa dagar.

    HU!!!

    1. Ja fy fan, ungen som blev tagen av en krokodil… Det här draget är det sämsta med att få barn hittills.

  2. Jag är i exakt detta vidriga läge med mitt första barn nu. Om du vill får du jättegärna skriva lite om hur det blir när barnen blir större. Går det över? Hur gör man för att stå ut? Vad sa psykologen?

    För övrigt har jag hittat tillbaka till din blogg nyss efter att ha slarvat bort den några år. Är mycket nöjd med detta, och att ha så många av dina smarta och roliga och suriga texter olästa!

    1. Ursäkta segt svar. Jag har varit inne i en sömnbristperiod utan dess like och helt glömt av att jag ens har en blogg. Innerligt tack för dina fina ord. De gör mig så glad!

      Jag vågar knappt skriva vad psykologen sade, för jag är på det hela taget skeptiskt till den här typen av metoder – men de hjälpte faktiskt lite på mig. Hon rekommenderade två mindfullnessövningar. Hon sade själv att mindfullness är ganska mycket flumflum i väst, eftersom att vi bara ha plockat in en liten bit av en stor lära, men just de här övningarna var bra.

      Den ena går helt enkelt ut på, att när du väl identifierar att dina tankar flyr mot värsta scenarion, så koncentrerar du dig på var du är. Jag har legat mycket på nätter och fått helt sjuka bilder framför ögonen på vad som SKULLE kunna hända. När jag väl fattar vad jag ligger och tänker på styr jag om mina tanker till att helt enkelt konstatera att jag ligger här, i spjälsängen ligger Karl och han andas och jag hör honom och jag känner sängen mot min kropp och det är precis här vi här just nu. Så fort jag kommer in på att vi håller på att drunkna tvingar jag bort tankarna och tänker på var jag ligger. Enligt min psykolog kommer man inte ifrån tankarna helt, utan man måste lära sig att styra om dem så att de inte tar för mycket plats.

      Den andra övningen var en andningsövning som går ut på, när man ligger och fladdrar av ångest, att räkna sina andetag. Försök att andas avslappnat utan ansträngning och räkna alla utandningar. Först försöker du komma till tio, sedan till tjugo sedan trettio och så vidare. Varje gång du börjar tänka på något annat måste du börja om. När pulsen har gått ner, är det lättare att försöka styra om tankarna.

      Tankarna finns fortfarande kvar, men de ändras ju äldre barnen blir. Isak klarar sig själv på ett helt annat sätt. Lite oro försvinner, lite ersätts med något annat. Jag vet vad som triggar min ångest och jag undviker allt sådant. Oavsett om det är nyhetsartiklar eller filmer eller sorgliga böcker. Lade just ner en bok efter femtio sidor när jag insåg att den handlar om ett barn som försvinner och kanske dör. I samma ålder som Karl. Alltså nej. Det funkar faktiskt inte för mig. Feelbad i alla ära, men någon måtta får det faktiskt vara.

      Hoppas du blir lite hjälpt. När man väl får sova är det ju också lättare att trycka bort de jobbiga tankarna, tycker jag. Kram på dig!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *