I förlossningsvården är vi inte jämlika (eller någon annanstans heller)

Det är ju knappast en nyhet att förlossningsvården är i kris. Slutsatsen av min jättelånga förlossningsberättelse är till exempel att även om det kom ut ett friskt barn, så var Karolinska i Huddinge underbemannat och det friska barnet hade troligen kunnat förlösas både tidigare och mindre smärtsamt om inte klåfingriga politikerfingrar hade ”omfördelat medel” (ja Filippa Reinfeldt, jag tittar bland annat på dig). Dessutom hade personalen förmodligen haft en lite mer hälsosam miljö att förlösa kvinnor i. Vilket jag tycker att de förtjänar.

Så med detta sagt, låt mig får närma mig en öppen dörr att sparka in nu: Prinsessan Victoria. Hon födde sitt andra barn några veckor innan mig (och stal namnet jag ville ge mitt barn) på Karolinska i Solna.

Victoria hade ett team bestående av överläkaren Lennart Nordström, barnmorskan Cecilia Lind och undersköterskan Marianne Almén. Jag har svårt att tro att de inte hade henne som prio ett under hela förlossningen. Samtidigt får många av oss andra dela på en barnmorska och en undersköterska (om hon inte försvinner) med en eller två eller kanske flera andra födande kvinnor, när det är vår tur. Det beror ju på lite när vi kommer in. Det är ju inte så att en hel förlossningsavdelning står redo och väntar på oss kring beräknat datum för nedkomst. Låter jag bitter? Det är jag kanske.

Det är inte Victorias fel att hon får det så bra. Hon hade inte kunnat få det sämre ens om hon bönade och bad gissar jag. Däremot kan hon faktiskt låta bli att säga att hon vill bli behandlad som alla andra och få det att låta som något ödmjukt. Det är väl inget annat än ett hån när någon i hennes position säger så? Det kommer nämligen aldrig att hända att hon blir en del av ”vanligt folk” och det lär hon ju veta om. Victoria kommer alltid, alltid att få Sveriges bästa vård, eftersom att hon hade turen att födas in i kungafamiljen. Samma sak gäller för hennes föräldrar, för hennes syskon och för hennes barn. Fattar hon inte ens vilken avgörande trygghet det innebär att veta att ens barn ALLTID kommer att prioriteras om något händer?

Om en prinsessa i Sverige ska föda ett barn, riskerar hon inte att råka ut för att glömmas bort så länge att barnet i magen får allvarlig syrebrist med bestående hjärnskador och ett liv som totalförlamad som följd. Hon kommer inte att tvingas stanna hemma medan det tar fyrtiofem minuter för en läkarbil att köra fram samtidigt som barnet dör i magen eftersom att INGEN lyssnade när hon sade att det kändes fel. Jag gissar att risken för att förlossningspersonalen är så stressad att de inte hinner förhindra att hennes underliv sabbas för resten av hennes liv är ganska liten. Allt det här har hänt vänner till mig. De är inte prinsessor. Jag tycker inte att det är rättvist eller jämlikt eller ens i närheten av rimligt. Det är inte så att jag missunnar Victoria en trygg förlossning. Det är snarare så att jag tycker att alla har rätt till en sådan förlossning. Så jag vill faktiskt helst att hon ska vara tyst med sin önskan om att ”inte få specialbehandling”. FÖR DET KOMMER ALDRIG HÄNDA.

I bästa fall tror Victoria på riktigt att hon kan få samma bristande förlossningsvård som många andra när hon säger så. Jag skriver i bästa fall, för det gör henne i alla fall snäll även om det är förtvivlat korkat. Det andra alternativet är att hon säger det här med falsk ödmjukhet, som en del av hela pr-maskineriet att göra henne mer folklig. Jag vet inte. Jag är väl bara bitter.

Nä men vi tar väl en fin bit på det temat va?

You may also like

7 kommentarer

  1. Jag tror det är skitjobbigt att vara Viktoria, hur privilegierat hon än lever. Skulle inte vilja byta för en dag. Men däremot tycker jag att vården MÅSTE bli bättre. Min kollega väntade fem timmar med en dotter som blivit svårt hundbiten i ansiktet på Astrid Lindgrens häromdagen för de var så underbemannade. Får PANIK!

    Och är jätteledsen för din förlossning, hade en liknande (tror jag) med mitt första barn.

    1. Jag vill inte heller byta och gissar att hon, precis som de flesta andra, har det jobbigt på många sätt. Det är inte det jag menar, utan att det blir fel när hon är på en plats där hon kommer garanteras den bästa vården bara genom att vara den hon är, samtidigt som hon säger att hon inte ska specialbehandlas. Det blir väldigt mycket ”common people” över det. Alla borde få den vården hon får. Ja! Men hon kommer aldrig fatta hur det är att riskera att inte få den. Vilket så klart är skönt för henne, men ja. Skevt system när det finns sådana skillnader.

      Usch ja. Mer pengar till vården nu tack. Ingen av oss ska behöva bli förbisedd och vårdpersonal ska framförallt slippa att jobba under den stressen de gör nu.

  2. Jag har inte vågat läsa din förlossningsberättelse (än) men ska nog (försöka) snart. Hade en upprörd diskussion med min normalt så jämställde och smarta kille i morse om att som han sa ”lita på vården” nu när jag snart ska föda mitt första barn. Detta trots att hans äldre barn sedan tidigare nästan strök med i det som Linn anotherbloginparadise.blogspot.com tar upp i sin blogg, att nya rön finns kring tex igångsättning men inte alltid används pga tröga kvarnar och för dåliga budgetar. Det svindlar ibland när jag tänker på att snart ska kulan ut, på ett eller annat sätt, och även om det antagligen går toppen så finns det en högst reel risk att nåt går åt helvete.

    1. Min förlossning var inte som jag tänkte mig – men jag mår jättebra nu efter och har framförallt ett barn som mår bra! De allra allra flesta förlossningar slutar ju så, tack och lov. Men ja, det är skitläskigt att gå och vänta på en förlossning och inte ha full garanti för att få plats eller personal som inte är totalt överarbetad och underbemannad. Håller tummarna för att du får det bästa, bästa. En sak som jag i efterhand inser att vi borde gjort, jag och Alex, var att gå igenom förlossningen mer noggrant. Då hade han kunnat säga ifrån när jag hade för ont för att vara närvarande.

      1. Tack!
        Jag ska verkligen ta till mig det och kanske tom göra som min svägerska, skriva dubbla förlossningsbrev. Ett till personalen och ett till min bror om hon inte skulle klara att kommunicera.

  3. Jag måste säga att jag uppskattar dina förlossningsinlägg mycket. Jag väntar nummer två i augusti och även om första förlossningen på KS Solna gick snabbt men bra (trots en rejäl bristning hela vägen i stort sett – som har läkt fint) så är jag nervös inför nästa gång. Jag vill inte spricka igen. Jag vill inte behöva kämpa mig till ett kejsarsnitt. Att man ska behöva oroa sig för sånt är ju helt sjukt!

    1. Tack snälla du! Och grattis! Jag var inne på snitt väldigt länge för att jag var så himla rädd att det skulle bli komplikationer om jag körde vaginalt igen. Sedan vände min inställning oförklarligt de sista två månaderna, och då kunde jag plötsligt inte tänka mig snitt alls. Min ordinarie barnmorska var väldigt öppen för att jag skulle få bestämma själv, så det var himla skönt – men jag vet ju faktiskt inte vad de hade sagt på förlossningen sedan. Jag gissar att det är de som fäller avgörandet i slutändan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *