Förstagångsmamma vs andragångsmamma, del ett

Lillebror är i ett utvecklingssprång. Det första av resten av livet, så att säga. Allt är ju perioder liksom, men det är bara för barnets första år som appen Wonder Weeks finns. 

När Isak var späd och den där appen visade det lilla molnet med blixtar, som dyker upp vid varje språng, tog jag emot det med skräckblandad förtjusning. Skräck, för att molnet är en tydlig illustration över barnets humör under språnget, och förtjusning för att det var så himla roligt att följa hans utveckling. 

Nu tar jag bara emot det där språnget med förtvivlan över tidens gång. Jamenja, det är klart att jag vill att lillebrorsan ska utvecklas och det är ju roligt att följa honom också. Men min bebis! Mitt sista lilla spädbarn, med sin fjuniga lilla nacke och sin spralliga lilla kropp. Han är redan tre veckor. Det går för fort! Jag hinner inte med. Alltså magen på honom kan ju inte utvecklas fort nog, så att han slutar få ont – men resten. Resten kan få gå lite långsammare. 

Jag har alltid stört mig på folk som moraliserar över småbarnsåren med att ”barnen är små en så kort tid och det går ju så fort och du kommer ångra dig sedan”, så fort man yppar minsta lilla om att det faktiskt kan vara lite jobbigt ibland. Men nu, eftersom att jag vet att det är sista gången – känns det faktiskt som att de har rätt i att det är en himla kort tid. Inte alls sådär evighetslång som trotsperioderna eller vakennätterna har känts. 

Jag lyckas liksom inte tänka runt det här heller. För varje gång jag snuddar vid tanken att jag på ett teoretiskt plan ändå ska hålla trebarnsfrågan öppen, för att psykologiskt lugna mig, så hör jag hur kroppen skriker ”nej, nej, nej, nej” och hur äggstockarna börjar skramla efter en bågfil för att kunna såga sig ut. Tror att jag måste kombinera den där Wonder Weeks-appen med en app som gör mig lite mer mindfull. Det är antingen det eller rödvin som är lösningen. 

  Isak vs lillebror. Två veckor vs en och en halv vecka.  

You may also like

2 kommentarer

  1. Nu känner jag att det är rätt gött att min bäbis ligger i magen ett tag till. Och även om jag längtar efter den, så är det inte så bråttom med att få ut den, för jag vet ju hur fort tiden kommer att gå sen. Och det här är min sista bäbis också, så jag vill liksom suga på karamellen så länge det går.

    Följer med spänning den här serien!

    1. Så kände jag också större delen av graviditeten. Men på slutet var jag så hormonell och orörlig att jag fortfarande är glad över att just den biten är över 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *