Bloggförvirrad

Det finns ett uttryck inom amning – ”tuttförvirrad”. Det är vad de riktigt hardcore amningsförespråkarna använder när napp och nappflaska kommer på tal. Om du ens viftar med en napp framför ett barn som ammas, så kan barnet bli tuttförvirrat och vägra amma i all evighet och herregud vad dåligt det är FÖR DITT BARN KOMMER ATT FÅ ANKNYTNINGSPROBLEM, BLI KRIMINELLT OCH ALLERGISKT. Ja. Jag ger väl inte så mycket för den där tuttförvirringen. Nya rön säger att napp och nappflaska när amningen kommit igång är helt okej, och själv sitter jag här med en 18 dagar gammal bebis som inte har blivit det minsta ”tuttförvirrad” av att få flaska av farsan ibland och att sova med napp när andan faller på. Jag tänker att det där är individuellt och att hardcore amningsförespråkare (likväl som hardcore hatar av amning på offentlig plats) är folk jag inte riktigt orkar lyssna på.

Amning är ju ett ämne jag skulle kunna ägna en hel blogg åt, men det kommer jag inte att göra. Kanske ett mer utförligt inlägg längre fram om varför jag hatar amning (eller mer ”auran” som omger den – jag ammar ju själv, vilket var ett helt okomplicerat beslut utan större värdering från min sida). Anyhoodles. Nu tänkte jag egentligen skriva om bloggförvirring, som inte alls har med tuttförvirring att göra över huvud taget.

Som ganska många nog märkte lade jag upp ett inlägg i förrgår om att aldrig få en dotter, som jag sedan tog bort. Saken är att jag fick ett plötsligt infall av att inte orka vara så himla personlig eller privat eller vad man nu ska kalla det. Även om jag tycker att det är en viktig diskussion om att man kan känna sorg över barnet man aldrig fick, samtidigt som att man inte känner någon som helst sorg över barnen man fick. Jag vet faktiskt inte om jag vill att alla ska veta vad jag tycker. Det här med att skriva en blogg som har mellan hundra och tvåhundra läsare när det väl kommer ett inlägg… ni får bra koll på mig, men vilka är ni egentligen? Jag lägger i alla fall upp det inlägget igen, fast med lösenord och så får jag se vad jag gör med det sedan.

Över huvud taget känner jag viss förvirring kring den här bloggen. Jag vet inte vad jag vill riktigt. En gång i tiden ville jag skriva massa politiska inlägg för att förändra världen – sedan började jag engagera mig politiskt på nätet och nu känner jag att det sista jag vill är att göra mig själv angripningsbar genom att skriva saker som folk medvetet kommer misstolka. För det är lite där jag ser den politiska debatten nu. Medvetna misstolkningar och en jävla massa identitetspolitik och jag avskyr båda delarna med lika stor passion. Hej då politiskt aktiva nätliv!

Sedan har jag varit med om en del, ganska jobbiga saker. Ibland tänker jag att det är bra att skriva om det. För min och för andras skull. Samtidigt tänker jag att det inte är så himla kul att vara så öppen jämt. Jag blev till exempel mobbad under flera år. Läser ni som mobbade mig här? Dra åt helvete i sådana fall. Jag vill inte att ni ska ta del av mitt liv. Lika lite som jag vill att personen som snackade skit om mig när jag var i samma rum som henne för att hon blandade ihop personer, ska få ta del av något jag är med om.

Jag vet inte. Det fortsätter säkert som innan. Jag klämmer ur mig fyra inlägg i månaden och spenderar tiden där emellan med att ha ångest över att jag inte skriver något ”betydande för mänskligheten”. Ja. Så får det bli!

img_2337.jpg

You may also like

11 kommentarer

  1. Hej!
    Jag läser här ibland för att du finns på Dobre futro-Marias blogglista. Jag såg att du precis fått barn och det har jag också fått. Då är det jädrit intressant att läsa om tex napp/amning. Man blir så instängd i sina tankar om man inte vädrar dem med vettiga personer (även om de råkar finnas på internet). Tack för de inlägg som kommer!
    Maja GBG

    1. Grattis! Och tack. Föräldraskapet är sannerligen en helt ny värld av ovälkomna och knäppa åsikter från folk. Trodde att jag skulle vara mer härdad vid andra barnet.

  2. Jag läste ditt förra inlägg (som nu är skyddat) och sparade det som oläst i min bloggläsare för att jag tyckte det var så vackert formulerat. Du beskrev hur du kände så ärligt så vackert, precis som du skriver här ovan, sorg över barnet du aldrig fick, men ingen sorg över de barn du har. Du fick till formuleringarna på ett sätt som jag inte läst om i det sammanhanget förut och som jag kände igen mig i känslan i.

    1. Tack! Vad fint av dig att skriva så <3 Det är bara att skicka meddelande till min gmail (soflex) om du vill ha lösenordet!

  3. Stort och smått, jag tänker inte att du måste ha någon speciell ”stil” eller ”inriktning”. Det är ju din blogg, skriv om det som du känner är vettigt att skriva om för stunden! Vi läser för att vi gillar dig!
    Kram <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *