Nej här händer inte mycket


Mellan bilderna är det ganska prick fyra år. Isak var beräknad till sjunde mars och den här var beräknad till den fjärde. Under en kort och ljuv stund blev jag den 25 februari lurad att allt var igång och åkte således in på förlossningen. Där konstaterades det efter ett par timmars bevakning att jag hade ett pågående värkarbete, men att jag öppnade mig rätt långsamt – så om jag ville fortsätta hemma fick jag det. Och det ville jag ju, för hur trevligt det än är att bli uppassad på ett sjukhus känns det extremt dumt att ligga där och vara en resurs, när jag lika gärna kan vara hemma. ”Vi ses kanske innan mitt pass är slut då”, sade den sista barnmorskan som hade hand om mig. Sedan åkte jag hem, tog en citodon och ja. Efter det hände inte så mycket mer.

Imorgon är det två veckor sedan jag åkte in. Barnet ligger fixerat och redo och andra, mindre trevliga tecken, på att förlossningen är på gång har visat sig – men inget händer. När jag var hos min barnmorska igår fick jag veta att så här kan det vara i fem veckor nu, om det inte vore för att man får gå över tiden max två veckor i Stockholm. Det vill säga att alla tecken på att något är på gång, inte säger något om tid egentligen. Det vill också säga att jag vill kasta ungefär var enda en som har sagt ”men andra barnet kommer tidigare, så äääär det bara” till zombiesarna när apokalypsen kommer. Varför måste folk tvunget vara så jäkla positiva jämt? JAG HAR JU TROTT PÅ ER. Och vad har det gett mig? Psykiskt lidande. Ni kan glömma att jag tar åt mig något alls av ”men andra förlossningen går mycket lättare, så äääär det bara”.

Händer inget blir jag igångsatt nästa lördag. Det är dagen innan Isaks födelsedag.

Jag vet att jag ska vara tacksam över att jag blev gravid och att jag, förhoppningsvis, föder ett friskt barn, i ett land med en okej mödravård. Det är jag, men helvetet vad det är jobbigt nu. Min kropp brakar ihop. Mitt psyke brakar ihop. Jag vet inte om jag orkar hålla ihop över huvud taget till nästa lördag, men jag orkar inte heller hoppas på att något hinner hända innan. Jag får panik över att barnet växer i rekordfart nu (från medelkurva på magen till den övre nivån på tre veckor) och jag blir ledsen för Isaks skull över att hans födelsedag, som han ser fram emot så himla mycket, nu riskerar att sabbas.

Jag vill inte ha två barn som fyller år på samma dag, jag vill inte föda ett stort barn till och få massa idiotkommentarer, jag vill inte höra om folks fantastiska snabba förlossningar innan beräknat datum. Framförallt vill jag inte ligga inne med hormonnivåerna jag gör nu, för jag blir helt och hållet sjuk i huvudet av dem. När jag vaknade i natt kunde jag inte sluta gråta och efter en stund undrade jag om jag egentligen vill ha det här barnet. Jag fattar att det är kemiska substanser som hittar på sådant i mitt huvud och när jag vaknade så var tankarna (dock ej gråten) borta, men huvaliven vad det tär på mig psykiskt det här. Det enda jag gör är att sitta i soffan och försöka hålla mig vaken. Jag kan knappt röra mig längre – hur är det då meningen att jag ska klara av att trycka ut ett barn snart?

Detta och alla hundra ”nu får du se till att klämma ut ungen”, ”men har du inte fött än”, ”guuuuu vilken tid det tar” och dylikt gör att jag inte alls är en särskilt glad individ nu. Var så god för info.

You may also like

6 kommentarer

    1. Det kanske inte ingår i ekvationen nej, att vara glad så här nära? Men att vara så ledsen som jag är nu, det minns jag faktiskt inte att jag var när jag väntade Isak. Å andra sidan har jag en magisk förmåga att glömma saker så… Hur som helst. TACK!!

  1. Men fy fan. Att det kan hålla på i 5 veckor, det låter ju inte mänskligt! Håller tummarna för att ungen kommer ut typ fortare än kvickt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *