Några datum värda att notera sedan pausen

Den 9 december

Samma dag som jag bestämde mig för att ta en paus hade jag varit på ett så kallat aurorasamtal, som erbjuds förlossningsrädda personer. Jag är inte jätteförlossningsrädd, men jag känner instinktivt att jag inte vill föda nära fem kilo barn på igångsättning igen och mina barnmorska (som är bra) tyckte att det bästa ändå var att jag gick och pratade med någon om detta. För att jag skulle slippa lägga energi på oro i onödan. Och ja, det hjälpte ju till viss del, för aurorabarnmorskan var en sådan idiot att jag lägger betydligt mer tid på att vara arg än att oroa mig över eventuell igångsättning nu.

Hennes enda mål med vårt samtal var att övertyga mig om att snitt är det sämsta som finns. Som övertalningsteknik använde hon samma tonfall som många har när de berömmer hundar och hänvisade hela tiden till min förra förlossning som fantastisk. Att jag själv inte var jättepeppad på att smärtstillande inte hade hjälpt, att det gjorde så ont att jag inte ens kunde flytta mig lite åt vänster när barnmorskan bad mig och att jag förlorade 2,4 liter blod och således inte kunde lyfta mitt barn själv på två dagar för att jag var för yr – ja det var ju bara MIN upplevelse av det. Förlossningen var objektivt sett fantastisk. Och där trodde jag att vi hade samtalet just på grund av MIN upplevelse av första förlossningen. Little did I know. Kände mig som världens mest bortskämda person, som hade råkat få lite ont under första förlossningen och nu ville föda helt smärtfritt.

I min journal fanns fullt av felaktigheter. Den mest irriterande var att jag svarade bra på lustgasen. Jag hatade lustgasen. HATADE. Den näst mest irriterande var att jag svarade bra på epiduralen som fick sättas om. Det kunde ändå denna sorgliga uppenbarelse till samtalsperson hålla med om, att det var lite konstigt att de hade skrivit att jag svarade bra på något som fick göras om. Så hon lovade att lägga till i min journal att jag behöver högre doser av smärtstillande, eftersom att hon trodde att det var det som var problemet. När jag sedan kom till min ordinarie barnmorska stod det inget alls om högre doser i min journal. Tack? Bästa barnmorskan kunde i alla fall lägga till det i efterhand. Dessutom fick jag tid för tillväxtultraljud i vecka 37, så att de då kan göra en bedömning om detta barn också blir gigantiskt. Vi får se vad som händer efter det. Förmodligen något fantastiskt för att jag är en sådan DUKTIG HUND.

Den 14 december

Efter flera nätter av dålig sömn, en triljard deadlines på jobbet och en julmiddag som jag arrangerade fick jag en blödning på kvällen. Prick fem över tio märkte jag den. Vårdguiden slussade mig vidare till Förlossningen i Huddinge och där tyckte de att jag skulle åka in på direkten. Inte för att det lät farligt, utan för att jag skulle slippa oroa mig. Några minuter senare lyckades jag beställa taxin till fel adress och fick jogga en halv kilometer. Det gick ändå bra. De var fantastiska på Förlossningen och undersökte mig länge och väl, innan de konstaterade att min moderkaka eventuellt ligger för långt ner och att jag borde gå ner i arbetstid för att jag jobbar på tok för mycket i förhållande till min sömnbrist och pågående graviditet. Jag har fått ett ultraljud den 14 januari för att kolla moderkakan. Samma dag ska jag på samtal för eventuell sjukskrivning på X antal procent. Bra med detta var att mina aversioner mot Huddinge som jag fick efter aurorasamtalet försvann helt, tack vare helt otroligt fin och bra personal på Förlossningen.

IMG_0905
Bild på frostiga blad som jag tog på vägen hem från julmiddagen – helt ovetande om att jag samtidigt blödde.

Den 18 december

Träffade min barnmorska och fick svar från glykosbelastningen jag gjorde tre veckor tidigare. Vet ni? Jag har inte graviditetsdiabetes. Inte alls. Jag har däremot en helt fantastisk förmåga att bryta ner socker! Vilket så klart måste betyda att det är extra bra för mig att äta massor av socker, om jag nu är så fiffig med att bryta ner det. Varför ha en sådan superkraft i onödan liksom?

Den 28 december

Lemmy dog. Det var inte så oväntat, men likväl mycket tråkigt. Så nej, jag fick aldrig se Motörhead.

 

You may also like

8 kommentarer

  1. Fan vad sur jag blir på skitauroran! (Det var jag som skrev superlång kommentar om hur bra Aurora var för mig) så ska det ju inte va, de ska ju fokusera på vad du behöver! Jag tyckte det var superskumt att först få höra hur dåligt kejsarsnitt är (från mvc och läkare och delvis aurora) och sen när jag fick det beslutat så fanns det plötsligt inga farligheter alls. Tänk på det, i princip alla måste avråda tills du får beslut. Mitt första barn vägde 4,7 så jag förstår att storleken upptar dina tankar, det är svårt att föda stora barn. På BB fick min kille säga åt mig att inte fnysa högt åt alla som gick runt med sina pyttebarn, alltså jag tyckte att de väl mest var att fisa ut dem.
    Och igen, tack för podden! Två avsnitt fick mig igenom läggning i fem timmar (skojar tyvärr inte)

    1. Min vanliga, vettiga, barnmorska förklarade för mig att det fanns ett mönster av att igångsättning på stora barn är värre. Kroppens egen kraft är starkare än den på igångsättning, vilket gör att det egentligen är bättre att gå över så att det drar igång av sig själv än att sätta igång. Fast man får ju inte gå över hur länge som helst pga andra risker och med Isak var det precis på gränsen. Skönt att höra att vi är fler med stora barn. Tycker att de enda som omger mig är folk som föder bebisar som väger kring tre kilo.

      Tack igen för dina ord om podden! Ett nytt avsnitt kom ut igår. Varning för att vi pladdrar mer än vanligt 🙂

  2. Jag vet inte om du vill ha solskenshistorier, men här får du en:

    Födde mitt första barn på 4.9 kilo efter igångsättning. Mardrömsförlossning. 24 timmar, han fastnade, sugklocka, vidrig smärta osv. Jag var alltså också rädd inför min andra förlossning och hade två krav: 1) att jag skulle slippa bli igångsatt och 2) att om jag under nån del av förlossningen ändrade mig skulle jag få snitt utan att bli ifrågasatt. Det gick man med på, tack och lov.

    MEN sen när mitt andra barn föddes (4.9 kg hon också) så gled hon ut. Alltså seriöst, hon flög ut när barnmorskan inte ens var i rummet. Helt smärtfri förlossning, hann vara inne typ 2 timmar innan hon flög ut. Nu är det ju ingen garanti på något sätt för dig, men jag vill bara säga att det kan bli jättebra också. <3

    1. Jag älskar solskenshistorier om stora barn! Det enda jag har fått höra är hur jobbigt det är (av folk som inte själva gått igenom det). Hoppas, hoppas, hoppas på samma ”flow” som du med tvåan! Tack <3!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *