En ny typ av egentid

Nämen om jag skulle ta och blogga lite igen? Ja det tycker jag. Anledningen till min frånvaro är inte så himla dramatisk egentligen. Jag gick på semester och fick få tillfällen att blogga och sedan föll allt liksom i glömska – men nu har semestern tagit slut och minnet kommit tillbaka, så nu är det väl dags att köra igång igen!

Skrev jag i våras att jag till slut gick via företagshälsovården för att få hjälp med mina stress- och sömnproblem? Det gjorde jag i alla fall och man kan ju säga att staten är liiiiite mer mån om att min stress ska försvinna än vad vår närmsta vårdcentral är. Detta är så klart helt och hållet för att det blir dyrt för staten om jag går in i väggen, men så länge jag får hjälp bryr jag mig inte så mycket om varför.

Företagshälsovården tyckte i alla fall att jag skulle börja på basal kroppskännedom, vilket innebär att jag går till en tant som berättar för mig hur jag ska andas. Sedan lindar hon in mig i filtar och så får jag en lätt massage tills jag nästan somnar. Meningen är, att efter tio gånger av det här, så ska det räcka för mig att göra andningsövningarna för att kroppen ska komma ihåg att det kommer sömn efter andning, och liksom själv dra igång processen. Jag är inte helt övertygad, men det känns ju bra att få ha en halvtimme av total avslappning en gång i veckan – det kan jag lova er.

Utöver avslappningen får jag gå i KBT-terapi tre gånger. Det är inte så mycket terapi som handlar om att jag ånyo ältar allt som hänt i mitt liv, utan mer terapi som går ut på att hitta sätt för mig att stressa ner. Idag fick jag genom ett test veta att jag är på gränsen till att vara en typ A-person. A är ju bra, tänkte jag spontant och nöjt, men  tyvärr är typ A-personer de som får stressrelaterade hjärtinfarkter i medelåldern. Muntert va? Ja, vi får väl säga att det är tur att företagshälsan tar mig på allvar.

Hursomhelst. Idag gick vi igenom mitt överlag-beteende och utifrån det fick jag två övningar med mig till nästa gång. Den ena är att jag ska ta mig tid när jag äter. Inte slänga i mig maten och skynda iväg till nästa anhalt för dagen, utan ta trettio till fyrtio minuter på mig per måltid. Detta låter ju helt vansinnigt i mina öron. TRETTIO MINUTER för att äta? Herregud, hur mycket ska jag behöva tugga maten? Får stresspåslag bara av att tänka på detta slöseri med tid. Så jag antar att min reaktion är en rimlig fingervisning om att det kanske är en ganska bra grej att träna på ändå. Ohemult tråkig – men säkert bra.

Mina andra övning kan jag inte ens skriva om utan att det kryper i kroppen av irritation och stress. Jag ska alltid välja den längsta kön. Alltså… så fruktansvärt! Jag antydde raskt för terapeuten att den långa kön ofta är lång av en anledning och att den anledningen faktiskt brukar vara jätteirriterande, och knappast avstressande. ”Nej nej nej, nu tänker du helt fel. Du ska ta den långa kön och se den som en möjlighet. En stund för dig att slappna av. Ett tillfälle att andas. Ja, som lite egentid helt enkelt”. Ni vet den där smileyn som bara är två chockade ögon och ett litet streck till mun? Det var precis så jag såg ut när hon sade detta. Säkert blev jag smileygul också av bara farten.

Alla som tycker att det här vekar vara ett toppenbra sätt att få egentid på – upp med en hand! Nej. Jag tänkte väl det.

Jag har väldigt, VÄLDIGT, svårt att se hur detta inte skulle driva mig över gränsen så att min typ A-personlighet slår ut i full blom. Och jag har väldigt, väldigt många mycket bättre exempel på egentid. Till exempel att sitta på en balkong, med en katt och dricka te och sticka. Men jag antar att alla dessa känslor också är ett tecken på att det här är en rimlig övning för mig. Så jag får väl ställa mig i kön och djupandas och hoppas att hjärtat håller. För det skulle ju vara väldigt tråkigt om avslappningsövningen gav mig en hjärtinfarkt.

ladda ned
En bättre typ av egentid

 

You may also like

6 kommentarer

  1. AHA! Det är DÄRFÖR SL-tågen alltid är sena/inställda/fastnar på någon bro någonstans! Det är för att vi ska få mer egentid. Lyllo oss!

  2. Oj! Det är väl kanske för att du ska öva på att slappna av i situationer du ändå inte kan påverka, typ? Det är nog nyttigt. Hoppas jag i alla fall, annars känns det ju VERKLIGEN som slöseri på tid!

    Skönt hursomhelst att företagshälsan tar dig på allvar.

    1. Ja det är väl precis det och att jag ska lära mig att inte skynda mig jämt. Skynda sig gör man bara i undantagsfall säga det!

      Och ja! Jätteskönt! Bara att de tar mig på allvar minskar ju stresspåslaget massor.

  3. Om man tänker på hur ofta man väljer fel kö för att man tar den som ser ut att gå snabbast eller ser kortast ut så kanske du till och med kommer snabbare fram till kassan när du börjar med det? 😉

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *