Sentimental!

Lyckligt ovetande om att vi snart ska råna honom på all hans trygghet.

I lördags var vi på Skansen och lämnade napparna till kattungarna. I vårt fall räckte det med en napp, sedan insåg Isak faktum och började gråta hjärtskärande ”jag är inte en stor kille, jag är inte en kille, jag är en liten bebis och jag är ledsen”. Vi fattade ju att han var lite för peppad på det här under veckan innan, för att det skulle vara sannolikt att han verkligen förstod innebörden av att ge napparna till kattungarna, så vi blev väl inte jätteförvånade – men det var ju lite jobbigt ändå. Och med lite menar jag jätte.

När vi kom hem somnade han utan napp framför en film, sedan somnade han utan napp på kvällen och vid middagsluren dagen efter och igår kväll och jo, han har ju konstaterat några gånger att han faktiskt blev LEDSEN och vi har fått ändra sovrutin från att bara lägga honom, till att sjunga för honom och stryka honom över pannan, men det går ju. Han har bara haft napp när han somnat innan, och några gånger när han varit ledsen. Nu är det mest jag som är sentimental, alltså RIKTIGT sentimental. Sådär så att jag sitter och tittar på gamla bilder och minns hur lyckliga vi var. Får tårar i ögonen när jag tänker på att han aldrig mer kommer att tulta fram på morgonen med napp och snutte, känner ångest över livets förgänglighet och ser framför mig hur Isak kommer att komma ut som en brölande, finnig tonåring från sovrummet redan ikväll. Nej men det går ju jättebra det här ”stabil förälder” som jag försöker mig på hörrni!

tumblr_n5zgl4l1cF1rxr5tuo1_500

 

 

 

You may also like

6 kommentarer

  1. Ouch! Jag blir helt darrig bara av att tänka på sådant som att min lilla halvårsbebis någon gång ska sluta med napp. Jag blir också lite ångestfylld av att se hur snabbt han växer ur alla kläder. Samtidigt VILL jag ju att han växer och utvecklas, såklart, så det är ju helknäppt. Jag fattade inte innan att man med föräldraskapet fick denna hudlöshet på köpet.

    1. Åh jag vet precis dilemmat. Det är som när Isak pratar nu. Jag älskar hur han alltid byter plats på l i ord och säger ”fiml” och ”sjävl” och känner mig lite sorgsen varje gång han lär sig uttala ett ord riktigt. Samtidigt vill jag ju så klart inte att han inte ska ha koll på språket, alltså det är ju fint att de utvecklingen också – men ändå. Det vore så fint om tiden gick att stanna lite ibland.

  2. Det där med att sluta med napp verkar så himla traumatiskt. Jag fasar lite för ett eventuellt syskon, då måste vi väl styra upp det där själva på något sätt. Var så himla praktiskt i Colombia där förskolan bara ”nu ska han sluta med napp”, ”nu ska han sluta med blöjor” och så kirrade de biffen…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *