Jag är inte galen!

Jag är bara stressad. Alltså jag vet ju att jag är det, men jag fattade inte hur mycket. Det är klart att jag blev lite orolig när jag helt plötsligt började tappa ord och inte alls kunde förstå ett relativt okomplicerat diagram i Excel – och när jag inte ens kunde formulera hela meningar, ja då tänkte jag att ju givetvis i första hand på att jag mest troligt var en kvart från sluten psykiatrisk vård. Innerst inne hoppades jag så klart att det var stress. Och det var det! Det är det. Idag sade en expert som jag träffade i ett ärende som inte bara rörde mig själv, att det var klassiska symptom på just det. Jag har hört om andra som fått dyskalkyli och tappat hela språk, trots att de talat dem i flera år, men det kändes ändå mer självklart att jag skulle vara galen. Bara att veta om att jag inte är det (eller i alla fall att just de här grejerna inte är ett tecken på det) gör mig mindre stressad. I övrigt vet jag inte hur jag ska lösa det. Jag vill ju inte göra mig av med familjen alls faktiskt och jag måste ju jobba och med jobbet kommer tyvärr två timmar pendling per dag. Men jag hörde något om att livet blir lättare om man inte är så hård mot sig själv hela tiden, så då slutar jag väl med det. Det kommer gå jättelätt, för som kvinna, småbarnsförälder, tränande eller inte tränande, vänster, feminist and what not döms man ju varken i de egna eller andra leden. TUR! Ja och så vore det kanske bra att sova också. Jag jobbar på det.

IMG_6006

You may also like

8 kommentarer

    1. Tack! Jag har höga förväntningar på KBT-övningarna från boken, som jag ska börja med nu när jag fyllt i senaste veckans sömnmönster.

  1. Fan vad tungt det låter med två timmars pendling. Och att vara kvinna, men det kände jag liksom till redan.

    Jag har också en dipp som består av den märkliga kombinationen stress/apati och möter den med att utsätta mig för massa ångesttriggande saker som dokumentären Indiens dotter, Svelands bok Hatet, podden Kvinnorna och pengarna och liknande. Konstigt nog hjälper det. Eller så är det kbt:n.

    I alla fall. Jag tänker på dig och hoppas att du får/kan sova snart.

    1. Jag tror att pendlingen är ganska vanlig för Stockholm tyvärr, en timma till jobbet och en timma hem. Om SL samarbetar och jag har tur samtidigt (saker som händer cirka två gånger per år) kan jag lyckas hålla mig inom 45 minuter från dörr till dörr, men då är det en del spring inblandat också.

      Jag tänker att jag måste sluta gå tillbaka på kommentarer på saker som triggar mig på nätet. När jag redan är trött är jag så himla dålig på att skaka av mig den skuld och skam som många sprider medvetet eller omedvetet(även inom kretsar där jag tycker att man borde vara mer förstående).

      Tack snälla du. Jag hoppas det samma för dig och de dina!

  2. Ja, men det är ju bara att sluta att vara hård mot sig själv! Obs, ironi! Som om en bara ändrar tankar och känslor som har tagit ett helt liv att bygga upp. Vet inte vad jag ska säga, vill bara ge dig en massa pepp och kramar!

    1. Haha eller hur? Varför slutar jag liksom inte bara vara det? Nej men visst är det svårt att leva ibland. Tack <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *