Isak och en röd klänning

Isak fick sin första klänning igår. Han har bett om att få ha en på sig ett tag nu och jag hade tänkt att jag skulle sy en, men så har det inte blivit av på grund av anledningar, varav en är att jag inte kan sy. Så igår åkte vi till Gröna Villan i Örby, som är ett helt fantastiskt ställe med begagnade barnkläder och -prylar, och där fick han välja ut en själv. Nu har han sin klänning som han älskar så mycket att han började gråta när jag skulle ta av den inför natten igår. Och idag. Känner mig lite lumpen som inte har gett honom en tidigare, eftersom att han tydligen har längtat så väldigt mycket.

Idag gick vi till parken. Isak trallade fram i sin nya fina klänning över sina gamla fina jeans, i nya begagnade gympadojor och jeansjacka. Ett så himla glatt barn han är ändå, trots sin bittra moder. Tittade på honom där han saligt cyklade omkring och tutade på allt som kom i vägen, och kände att hjärtat hade kunnat brista där och då för att jag tycker om honom så mycket. Och samtidigt vill hjärtat brista för jag vet ju att den här tiden snart är slut. Den där han får vara Isak som gillar klänning och bilar och rosa och cyklar och hårspännen och pussar och kramar och skittråkiga youtubeklipp när vuxna män öppnar kinderägg i flera timmar. Sedan får han bara gilla några av de sakerna. Vuxna tycker att det är lite gulligt och kul att han gillar ”tjejkläder” nu, för han är ju knappt tre och då är det okej. När han är tolv kommer det inte vara okej längre, förmodligen inte ens när han är sju eller fem. Någon gång på vägen dit kommer han ha lärt sig, antingen genom att någon varit elak eller bara genom en insikt om hur världen ser ut, att han är pojke och att pojkar inte har klänning. Och har pojkar klänning, så blir det garanterat en kamp.

Jag märkte redan idag hur de lite äldre barnen tittade till en extra gång när jag ropade ”Isak” efter honom, i den röda klänningen, på den lila balanscykeln. Och det gör mig så ledsen, att han bara får vara helt och hållet Isak en så kort stund i sitt liv, utan att behöva tänka efter och utan att skämmas eller vilja dölja en del av sig själv. Egentligen vill jag skriva en djupare analys om skitnormer, men jag tycker ärligt talat att det är för jobbigt att tänka på just nu. Det får räcka med det här. Fan ta patriarkatet och så vidare. IMG_5621.JPG

You may also like

8 kommentarer

  1. Åh jag VET. Det är så jävla jobbigt. Eddie älskar också hårspännen och halsband och mina gula högklackade träskor och de mest överdådiga prinsessklänningar du kan tänka dig, och det gör ont i hela mig, magen knyter sig, när jag vet att någon kommer ge honom skit och vara dum över något sådant. Hatar samhället så jävla mycket ibland. Eller okej, ganska ofta. Älskade barn – kan de inte alltid få vara sig själva?

  2. Ruts favvomössa är en med spindelmannen. Den vill hon tyvärr bara ha hemma, eller på väg till skolan – aldrig i skolan pga andra barns kommentarer om att det är en ”killmössa”. Jag försöker ingjuta mod, men hon orkar inte ta den konflikten – och det förstår jag. Fan.

    1. Åh Rut. Förstår jag med. Orkar inte själv med alla konflikter ibland. Som orakade armhålor och annat.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *