Om jag fick brev från mig själv som nästan sextonåring

För någon vecka sedan skickades det ut tjugo år gamla brev till folk, som de skrivit till sig själv när Vattenfestivalen fortfarande fanns i Stockholm. En kort sekund avundades jag alla som fick post från sig själv, sedan kom jag på en sak.

Breven måste ha skrivits i augusti. I augusti för tjugo år sedan var jag en fullfjädrad, så kallad, grungare. Jag gick hemifrån med alla kläder i garderoben på mig samtidigt. Jag hade dr Martens (det har jag fortfarande). Jag tyckte att ”Alive” med Pearl Jam var en toppenhit (det gör jag fortfarande). Jag hade mittbena och stripigt hår, som jag färgade med kulturtantslila toning (det kan jag inte försvara). Detta bekommer mig inte särskilt mycket egentligen. Men. Jag gillade även Red Hot Chili Peppers och jag var omåttligt kär i Simon, som var… speciell (inte på det bra sättet). Han spottade, han snusade, han skolkade, han lyssnade på eurotechno med extra mycket bas. Jag hade hört honom höhöhö:a efter ”brudar”, men hade vi pratat med varandra någonsin? Tveksamt. Jag förträngde ganska mycket av det som läckte ut av hans personlighet, eftersom att han var snygg (när han inte snusade, men alltså alla killar snusade under min uppväxt, så att någon stundom såg ut som en gnagare med sump i munnen – ja, det tillhörde helt enkelt bara livet på den tiden). Han tog upp hela min tid. Jag var så kär i honom att jag började gråta när jag fick halsfluss, eftersom att det innebar att jag inte skulle få gå till skolan på en vecka.

Nej jag var inte den medvetna, svåra tjejen som läste böcker av systrarna Brontë. Det stör mig inte alls, men är jag intresserad av att fördjupa mig mer i min ungdoms naiva kärlek idag? Definitivt inte. Minnet räcker. Ett brev från mig, som jag skrivit i augusti 1994, hade bara handlat om Simon. Så. Med närmre eftertanke känns det inte alls tråkigt att jag inte skrev något. Det känns inte heller särskilt tråkigt att jag aldrig kom närmre Simon än några långa ögonkast, innan lågan svalnade och jag blev dödligt kär i någon annan. Som troligen var snygg, men ganska korkad.

Det var lite så jag jobbade på den tiden. Sedan växte jag upp, blev feminist och slutade med det.

You may also like

6 kommentarer

  1. Åh, jag hade nog skrivit ett snarlikt brev om någon jag inte ens kommer ihåg namnet på. Men någon var det för kär var jag alltid, dödligt. Mohahaha, om jag vetat att han som skulle bli mitt livs kärlek då gick i mellanstadiet. Skulle vilja berätta det för mitt 15-åriga jag och se minen 🙂

    1. Haha! Det gjorde ju faktiskt Alex då också! Jag som var så övertygad om att jag skulle sluta med en äldre dude på den tiden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *