Dålig film – ett objektivt inlägg

Jag har väldigt svårt för pekoral. Nu går det så klart att diskutera vad som är pekoral och inte, men om vi säger som så här: jag avskyr krystade historier om ”möten mellan människor som formar varandras liv” eller ”det fina i relationer mellan olika individer” eller, för den delen, filmer med människor som håller en lång monolog om sitt känsloliv. Gärna under berusning. Gärna med klump i halsen. Gärna med brusten röst på slutet. Alltid en karl, va? Som kommer i kontakt med sitt känsloliv. Blir vansinnig bara av att tänka på det. Varför gör människor den här typen av film? Har de inget bättre för sig?

Eventuellt sårar jag någon nu, men tro mig när jag säger detta: jag glider hellre med nakna knän över ett gymnastikgolv än tvingas se om the Garden state, You and me and everyone we know, the Station agent eller Into the wild igen. Jag har blivit beskylld för att inte gilla indiefilm, men stämmer inte. Jag gillar många indiefilmer – jag gillar bara inte dålig indiefilm och om jag får ge en högst objektiv reflektion här, så är samtliga av dessa filmer jag nämnt exempel på jättedålig indiefilm.

Den sista av de där filmerna, Into the wild, rör ofta upp känslor här hemma. Jag förtränger jämt att Alex gillar den på riktigt, och har oftast hunnit reta upp mig över hur dålig den är innan jag kommer på det. Jag förstår bara inte vad som är så gripande med att en djupt osympatisk människa, åker ut i skogen och får skylla sig själv (fast innan han hamnar i skogen, hamnar han så klart i ”möten mellan människor som formar hans liv”). I HUNDRAFYRTIOÅTTA MINUTER (enligt IMDB, jag såg aldrig färdigt filmen, eftersom att jag värderar min tid alldeles för högt). Saken är att de allra flesta jag känner som har sett den, gillar den. Till och med sympatiska människor (till och med ALEX). Jag förstår inte? Varför gillar ni filmen? Hur kunde Sean Penn göra det här mot oss? Varför gillar så många You and me and pekoral is all we know? Hur kan Zach Braff få göra mer film och tv efter the Garden State? Så många frågor, så lite tid att reta upp sig på varenda en av dem. Jag orkar inte.

Det var bara det jag ville säga.

Tack för visat intresse.

Ps. Om ni vill ha tips på väldigt bra och gripande film så kan ni se Hilary and Jackie eller In the name of the father.

Ps. Ser hellre alla jättedåliga indiefilmer jag har nämnt i det här inlägget igen, än tvingas se något som Lars von Trier gjort efter Riket.

 

You may also like

1 kommentar

  1. Nu var det länge sedan jag såg Into The Wild, men jag gillade den, av flera anledningar. Dels så har den ett visst mått av civilisationskritik jag uppskattar, möjligen en lite banal och romantisk sådan (men sådan är jag). Sedan är den rätt snyggt dramaturgiskt upplagd på så sätt att man först tänker ”men vafan trodde du, idiot!” och sen inser man att han faktiskt ansträngde sig för att överleva, i den mening att han faktiskt hade planerat ganska grundligt. Även hans relation till familjen framställdes på ett liknande sätt, vill jag minnas. Visst förtjänade dom att han övergav dom, till viss del?

    Men, det som är intressant på riktigt är just att han inte råkar ut för några möten som förändrar hans liv. Tvärtom. Han råkar ut för en massa möten, träffar massa människor osv, men inget förändrar honom i grunden. Han fortsätter mot sitt mål och hamnar där han hamnar. De han träffar är, som jag minns det, oftast människor som finns någonstans i gränslandet mellan det han har lämnat (Norénsk förljugen vit medelklass, AKA ‘samhället) och det han är på väg till (vildmarken). I detta finns ett antal viktiga poänger, men för att kondensera ner dem så kan de ses som följande:

    Alla de här människorna han möter inser någonstans att människor är beroende av andra människor, av samhället. Att lämna samhället och mänsklig samvaro bakom sig är måhända romantiskt, ädelt, och modigt, men det är också att lämna mänskligheten och sin mänsklighet bakom sig, på ett väldigt handfast sätt.

    Det går inte att återvända, inte på riktigt. Den världen är borta. Vi kan inte bli jägare och samlare lika lite som vi kan bli hunner eller välja att stå utanför kapitalismen. Kunskapen är borta, vildmarken är borta, i den mening att vildmarken (som vi ser den) antagligen aldrig har existerat till att börja med.

    Det finns ett skäl till att vi lämnade vildmarken till att börja med och det är att den är skitfarlig.

    Detta ‘vet’ de övriga, de som av en eller annan anledning rör sig i gränslandet. På ett sätt kan de anklagas för att inte ‘våga ta steget’ ut i vildmarken och faktiskt riskera något på riktigt, på ett annat sätt kan man även argumentera för att ingen har någonsin tagit steget ut i vildmarken eftersom vi alltid har haft någon form av samhälle och teknologi att falla tillbaka på/i (grottmänniskorna vilade ut i sina grottor, vid sina eldar, med sina nära och kära, mellan de tillfällen de blev jagade av vildmarkens sabeltandade tigrar), samt att mänskligheten och naturen är aldrig skilda åt.

    Att huvudpersonen är osympatisk tycker jag förhöjer de här poängerna. Han ser bara det som är till hjälp i jakten på hans mål, men han ser inte att det han gör (dvs vilar ut hos andra samt tar dem och deras kunskaper till hjälp) är en del av ett socialt samspel och en del av vad det innebär att vara människa. Det parat med hur han behandlade sin familj (som om jag minns rätt förtjänade rätt mycket skit, men kanske inte så mycket) gör att Byroncitatet i början blir ganska ironiskt: ”I love not man the less, but Nature more.” Huvudpersonen älskar helt klart inte mänskligheten, och hans ånger i slutet är enligt mig inte relaterat till en insikt om hans förlorade mänsklighet (i form av social samvaro och svikna relationer) utan om en insikt om hans förlorade liv (i ren biologisk mening. Han diggade inte att dö.).

    Jag skulle därmed säga att den inte är en pekoral, iom att huvudpersonen dels framställs som väldigt tvetydig men under ytan är mer enkelspårig (han har ALLTID varit på väg mot den där bussen i vildmarken. Bussen är för övrigt något ironisk eftersom den, i kombination med moderna vapen, innebär att han inte lämnar samhället han föraktar bakom sig.), och dels för att ‘meningen’ med den (speciellt inte slutet, som jag tolkar som ett utslag för dödsångest, men som går att utläsa som ett utslag för förlorad mänsklighet, dvs förlorade relationer) inte är särskilt klart.

    Men, jag tyckte att den var gripande, och trots att karaktären var osympatisk så sympatiserade jag med honom, antagligen för att jag bitvis delar hans misantropi och avsky för det här systemet – även om jag tror att orsaken till hans avsky inte var klar för honom på samma sätt som min är för mig (eller hans är för mig, för den delen). Men det är nog samma anledning till att jag drar mig mot (‘romantiserar’) samhällets (ut)kanter som till han ville lämna det helt (hans naturromantiserande). Dock ska jag inte sticka under stol med att jag tycker att UNA-bombaren var/är en fascinerande karaktär vars grundtes jag till viss del kan ha viss förståelse för (om jag ens minns den rätt), på samma sätt som jag verkligen uppskattar att the North Pond Hermit existerade (även om han, till skillnad från Into The Wild’s huvudperson, intressant och talande nog, ändå aldrig levde helt avskild från samhället, i den mening att han parasiterade på det). Framförallt så uppskattade jag att han avfärdade Thoreu som ”dilettant”. Mer info här (lästvång råder): http://www.gq.com/news-politics/newsmakers/201409/the-last-true-hermit
    Nu kan man förvisso hävda att karln ifråga är mentalt sjuk, men däri ligger ju även det faktum att vår uppfattning av mental ohälsa är relativ och socialt konstruerad. Många former av vad vi ser som ‘galenskap’ är ju helt klart betingade av huruvida man klarar av att anpassa sig till det samhälle vi lever i, på samma sätt som att ‘frisk’ är synonym med ‘arbetsför’, och eventuella diagnoser syftar till att få folk att hitta strategier för att kunna införliva sig i samhället och produktions/konsumtionsapparaten. Alltså återigen en form av implicit samhällskritik.

    Jag kan dock säga att när det gäller särlingar som lever sitt eget liv för sig själva så fullkomligt älskar jag den så kallade Hästmannen, och föredrar honom framför de som nämns ovan. En person som verkligen (bortsett från dess ingrepp i hans liv och på hans land) inte hade något emot det moderna samhället eller människor utan bara föredrog att sköta saker på sitt sätt, med sina hästar.

    Zach Braff har jag inte så mycket åsikter om, mer än att han är himla söt och det funkar för mig. Garden State var en gullig liten bagatell som jag inte minns något av men tydligen tyckte hade någon form av poäng medan jag tittade på den. Kanske inte så mycket efter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *