Mitt liv med PCO-S, del 2

IMG_1078.PNG

Alltså, det gör ju inte jättemycket att jag aldrig kan vara riktigt säker. Fast just den här månaden, när den kom elva dagar innan appen hade sagt att den skulle komma (fråga mig inte varför jag över huvud taget tror att appen någonsin ska ha rätt om denna kropp), när jag var på konferens mitt ute i skärgården med mitt nya jobb  – då blev jag lite trött. Lite trött, men samtidigt väldigt tacksam över att jag i någon form av pessimistisk insikt där på morgonen, ändå lade ner en packe tamponger i väskan.

En gång, när jag inte visste att jag hade PCO-S och min mens inte kom på över tre månader och jag trodde att jag var förstörd inombords, gick jag till en barnmorska i Liljeholmen. Hon tog tillfället i akt att anmärka på min ålder ”håhå, snart trettioett, du blir inte  yngre, dags att skaffa baaaaarn” (JA MEN JAG ÄGGLOSSAR JU INTE FÖR I HELVETET) och tillade sedan att jag var överviktig när hon såg att jag hade gått upp två kilo, sedan jag varit där året innan. Övervikt eller inte, hon skulle faktiskt ta och skita i vilket. Jag var inte där för att jag var oroad över min vikt. Jag var där för att jag var övertygad om att jag var i klimakteriet. Det fick jag ingen som helst hjälp med. Däremot blev jag pålurad ett recept på P-ringar, trots att min kropp bevisligen ballar ur vid överdrivet hormonintag (mvh, personen som får UVI-symptom av minipiller). Tack för inget.

Känner lite när jag skriver det här, att det parti som satsar på kvinnovården får min röst på söndag.

You may also like

4 kommentarer

  1. Åh, blir så himla rosenrasande på sånt här. Det är alltid lite den inställningen att kvinnor ska stå ut. Typ: ”Så kan det vaaaa” o ”allt är noooormalt”.
    Och sen undrar jag vad det är för fel på ,vad som tycks vara väldigt många barnmorskor, gynekologer och skolsköterskor som verkar ha en sjukt fixering kring vikten? Följer @fetkvinna på instagram och har läst om de mest horribla, oempatiska uttalanden från de yrkesgrupperna.

  2. Ja det är så jäkla tröttsamt. Till slut vill man ju inte gå iväg.

    Usch ja, så himla sorgligt konto det där. Fattar inte hur vissa människor ens får lov att jobba med andra människor.

  3. Snubblade in på din sida…
    Har också pco och har det enormt jobbigt psykiskt innan mens. Börjar så smått innan ägglossningen sätter igång…det blir inte så många ”bradagar” över.
    Sitter och väntar på labbresultat från USA för att få reda på hur pass i obalans mina hormoner är. Jag vet att jag behöver progesteron för att må bättre, väntar på att få veta hur mycket jag ska ta.
    Tänkte bara ge dig ett tips om att titta på progesteronkräm, Dr John Lee, balans mellan östrogen och testestoron.
    Enormt många kvinnor går med hormonell obalans och mår riktigt skit, rent ut sagt. De blir ordinerade antidepressiva för okunskapen och/eller egen tro på att man är deprimerad…
    Skulle kunna skriva hur mycket som helst i ämnet…man har ju nästan gått och blivit expert i hormonträsket

    1. Precis så! Det börjar vid ägglossning och sedan eskalerar det någon gång strax innan mens. De värsta månaderna är de när mensen dröjer. Då har jag PMS med sömnbesvär och allt annat härligt, förstärkt, i extra många dagar. Har funderat på om jag har PMDD eller liknande, men får det inte riktigt att stämma. Vill inte heller få antidepressiva utskrivet. Ska helt klar testa progesteronkärm. Tusen tack för att du skrev!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *