Pojkar som bara skämtar lite, lär sig inte ta ansvar

När jag var ett dagisbarn i Örebro slogs min avdelning ihop med andra avdelningar och dagis under somrarna, eftersom att barnantalet var så litet (och personalen ville ha semester eller något, vad vet jag). Detta var det värsta jag visste, ity jag var inte det barn som tyckte om att lära känna andra barn. Tvärtom tyckte jag att det var asjobbigt och upplevde en del ångest kring det (ja tänka sig – och alla vuxna som hela tiden hävdade att det är så oproblematiskt för barn att anpassa sig till varandra). En sommar spenderade jag en vecka med kidsen i Sörbyängen på deras dagis. Jag var den enda från min avdelning vars föräldrar jobbade hela den här veckan, så jag kände ingen där. Och miljön var för mig relativt okänd.

Jag minns inte så mycket. Vi åkte till stranden en dag och fick godis i kiosken, men ena pedagogen (om han nu var det) konfiskerade allt vi fick och vi fick inte tillbaka det sedan heller. Jag tyckte oerhört illa om den där pedagogen. Inte bara för godiset, utan för att han mest kändes opålitlig och dum. Han var gränslös sådär som en del vuxna är mot barn. På sättet att han liksom trodde att bara han pratade ”barnens språk”, så behövde han inte vinna vårt förtroende, det skulle liksom bara infinna sig. Det gjorde det inte för mig och det hela hjälptes inte av att han hela tiden såg lite snällförvånad ut heller. Har aldrig litat på människor med det ansiktsuttrycket. Inte då och inte nu.

Anyhoodles. Mot slutet av en dag var jag ute på gården och lekte i min ensamhet, när två av Sörbyängens ungar kom fram till mig. Vi var helt oövervakade. Pedagogen, eller opedagogen om ni så vill, var inne och åt upp vårt godis eller något – han var i alla fall inte där. Jag var ganska rädd av mig när jag var liten och de här två killarna var oerhört skrämmande. De var minst ett år äldre och dessutom tillräckligt många för att vara ett gäng och jag var ensam.

Jag minns att de började snacka med mig och att jag försökte att visa att jag ville bli lämnad ifred. Sedan minns jag inte så mycket förrän de båda håller fast mig, samtidigt som de puttar mig mot något de kallar för ett humlebo och säger att humlorna ska bita ihjäl mig. Fy fan vad rädd jag var. Jag skrek i vild panik, grät, vred mig – men satt fast i deras grepp. Det pågick så länge. Kanske längre i minnet än i verkligheten, men jag minns att jag tänkte att någon vuxen måste väl ändå höra mig snart! Så puttar de mig framåt, eller om jag lyckas slita mig, jag vet inte, och jag springer för livet. Ut från gården, längs med den trafikerade vägen utanför. Ingen aning om vart – bara bort därifrån.

Som av en slump kom mina föräldrar i bilen precis då. Hittar mig gråtandes och springandes efter vägen. Plockar in mig och säger att vi måste åka till dagis för att ta reda på vad som hänt. Jag skriker att jag inte vill, men de säger att vi måste. Så vi åker dit. Opedagogen möter oss. Två riktigt jävla förbannade föräldrar och deras vettskrämda barn. Han ser mer snällförvånad ut än någonsin. När han hade kollat hade vi ju bara lekt! Observera: OM han hade varit uppmärksam hade han antingen sett en flicka som ville bli lämnad i fred av två äldre pojkar, alternativ det som utspelade sig när jag blev fasthållen. Man vet ju inte vad folk kommer från för förhållanden, men någon som jobbar med barn borde veta bättre. Till och med under början av åttiotalet, borde man veta bättre än så. Det vill säga: om man över huvud taget hade haft den där kollen på gården utanför.

Opedagogen gick och pratade med den ena av pojkarna, den andra hade blivit hämtad. Sedan kom han tillbaka och förklarade att de bara ville skämta med mig och att ingen hade förstått att jag blev ledsen. Jag kände mig jätteliten då. Och dum. Och otydlig. Och kanske lite skyldig? Killen som var kvar skämdes så mycket att han inte ville komma in i rummet (helt rimlig reaktion från någon som trott att allt var på skoj). Det blev mitt ansvar att gå in till honom och skaka hand och ta emot en ursäkt, för han var ju så ledsen. Sedan åkte vi hem. Jag minns inte att jag var tvungen att gå tillbaka dit, och jag minns inget av mina föräldrars reaktion efter. Men själva skräcken har jag alltid kommit ihåg, och även om det inte är något gigantiskt trauma som har hindrat mig i min övriga livsföring så skapar minnet fortfarande känslor av obehag.

Jag hade tänkte knyta ihop det här med män som kan slippa undan straff idag, genom att skylla på att de inte förstod att tjejen inte var med på det – oavsett hur hon reagerade. Men ärligt talat blir jag alldeles för arg av att ha skrivit det här nu. Ja pojkarna var fruktansvärda, men de vuxna gjorde inget. De vuxna GÖR inget. Det spelar ingen roll om det är på förskolan eller på jobbet eller hos någon som borde ha bättre omdöme. Det spelar ingen roll om det är nu eller då.

Jävla vuxenvärld. Skärp dig. Du har inte lärt dig något sedan nittonhundraåttiotre.

Aldrig att jag uppfostrar Isak så.

You may also like

10 kommentarer

  1. En vill ju bara ta hand om den där lilla, rädda tjejen. Fy så hemskt! Jag har något liknande i bakhuvudet,pojkar som höll fast och tryckte snö i ansiktet på mej och jag blev så rädd att jag fick oanade krafter och tryckte ned och satte mej på en av pojkarna. De tyckte de vuxna mest var lustigt..
    Det här kommer att låta superpräktigt men jag försöker vara den vuxna som ser för jag kommer ihåg känslan när en bara: ”Åh, nu kommer det äntligen en vuxen och styr upp” och så gjorde hen inte det.

    1. Bra gjort! De vuxna borde ha uppmuntrat det. Jag inbillar mig att det är lite bättre på några ställen idag – men fortfarande säkert helt vanligt förekommande i många barngrupper. Att pojkar tillåts ha roligt på en rädd persons bekostnad.

  2. Men grrrr, små pojkar skämtar bara när de är elaka mot flickor, tonårspojkar gillar bara tjejerna de tafsar på och män skämtar bara när de våldtar. Alltså, fan, pojkar måste få lära sig att ta ett nej, redan från början! Och alla vi vuxna måste fan lära dem.

    Känner mig ledsen för dig som upplevde det här och för mig själv och för alla andra som har varit med om liknande, helt i onödan.

    1. Eller hur!? Kan vi klippa av den där röda tråden, redan innan den blir en tråd?

      Ja det är sorgligt. Jag hoppas vi i alla fall är fler, som vet bättre nu än vad det var innan.

    1. Tack <3 Det borde finnas obligatoriska konflikthanteringskurser i skolan. Tror tyvärr att mycket handlar om konflikträdsla som gör att man väljer att se det som kräver minst insats.

  3. Jag har ofta förundrats över att när barn börjar eller byter förskola ”på riktigt” då är det två veckors inskolning som gäller och det är jätteviktigt. Är det däremot sommar kan barn flyttas runt hur som helst med nästan ingen förvarning alls.
    Min dotter är utsatt för olika saker i skolan och det jag är rädd för är att hon lär sig att ingen gör något, att det inte hjälper att säga till. Hon stickade en loophalsduk, men har den inte i skolan längre, hon är rädd att hennes plågoande ska slita i den och göra henne illa. Hon HAR inte halsduk helt enkelt i skolan.
    Skolan gör olika saker, pratar, uttrycker oro och sympati, men de klarar inte att ha koll. Senaste är att klassen, årskursen inte har rast samtidigt längre, får se om det fungerar.

    1. Hej! Ursäkta sent svar. Jag har blivit extremt dålig på att ta hand om min blogg och det som händer i den. Usch vad sorgligt med din dotter. Hoppas det har blivit bättre med ändrade raster?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *