Igår sade jag upp mig

Sedan dess har jag gråtit. Det är som att göra slut med 120 personer efter fem år och just nu överskuggar det lite det faktum att jag faktiskt är på väg mot något annat jag hellre vill. Fast ja, jag kanske inte kommer sakna varenda en lika mycket om jag ska vara ärlig. I vilket fall som helst, är det jobbigt det där, när saker inte är antingen eller utan både och. Vad är det för fel på svart eller vitt egentligen?

Jaja. Imorgon vaknar jag förhoppningsvis upp och känner mig så awesome som jag är som gör det här, men idag får jag nog låtsas som att jag har pollenallergi igen.

You may also like

6 kommentarer

  1. Åååh, jag vet verkligen känslan, jag känner mig helt nostalgisk över Kwansta nu fast hur mycket vill jag bo där egentligen? inte alls faktiskt. Och det finns ju liksom fungerande infrastruktur här, det går att köra dit och hälsa på. Och folk kan komma hit liksom.

    Men böla du, snart skrattar du hela vägen till (nya) jobbet istället!

    1. Ja, det är något lömskt med avsked som gör en så himla sentimental. Fast riktigt såhär sentimental har jag aldrig varit innan.

      OM jag ska skratta sedan! Lika mycket som ni gör i ert asfräsiga hus!

  2. Tuffing! Nu blir jag jättenyfiken på vad du ska hitta på. Älskar historier om folk som bryter upp och gör nytt.

    Eh, och som vanligt kan jag inte kommentera om jag fyller i min bloggadress. Knäppt.

    1. Jag önskar att jag kunde skriva allt om det, men jag det är går under olämpligt bloggande tyvärr 🙂

      Men det är ju JÄTTEIRRITERANDE detta. Har du testat från fler enheter?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *