Mitt liv med PCOS del 1

Det här är PCOS: dels en hormonrubbning och dels ett syndrom på äggstockarna som gör att du har en överproduktion av äggblåsor. Du kan ha det ena eller det andra eller både och. Äggblåsorna poppar lite hur de vill. Ibland skickar de iväg ett ägg, ibland inte och du kan i princip aldrig veta om eller när du får ägglossning. Den forskning som finns har kommit fram till att ungefär tio procent av alla med äggstockar har PCOS, så det är ingen jätteovanlig åkomma som gynekologerna har att göra med, även om somliga verkar helt tagna på sängen när de ställs inför faktum.

Anyhoodles. Jag har haft tydliga symptom på PCOS större delen av mitt vuxna liv, men det var inte förrän hösten 2010 som jag träffade en gynekolog som faktiskt tog mig på allvar. Fram till dess hade mina problem viftats bort som inbillning, något som bara kan fixas med p-piller eller med ett ”men det är ju fullt normaaaalt för en kvinna i din ålder”.

Jag har sökt för PCO-symptom sedan jag var tjugofyra. Den första barnmorskan jag minns skrattade åt mig för att jag var orolig över att jag inte fick mens. ”Men lilla vän, de flesta vill ju faktiskt inte ens ha mens. Var glad att du slipper istället!”. När jag var tjugosex berättade en läkare för mig att jag var för ung för att ha en kropp som fungerar normalt utan p-piller. När jag var tjugosju glömde läkaren att kolla min journal och undersökte mig, trots protester, för sådant jag redan visste att jag inte hade. När jag var trettio föreslog en annan att jag var allergisk mot Alex och att det var därför jag hade underlivsproblem. Samma person tyckte även att jag vägde för mycket (för mycket för vad fick jag aldrig veta, men jag vägde cirka 72 kilo på 172 cm om ni undrar) och att jag borde fundera på att skaffa barn eftersom att jag, låt mig citera: inte var på väg att bli yngre direkt.

När jag var 31 hade min kropp krånglat så mycket under en period att jag åkte iväg för att kolla upp den igen. Det syntes på ett blodprov då att jag hade PCO-S men gynekologen på Sibyllekliniken i stan tyckte tydligen inte att jag behövde veta det så han mumlade ”hormonrubbning” och skickade hem mig med en dos gulkroppshormon. Som inte hjälpte. Alls.

Efter ytterligare en tid bestämde jag mig för att kolla upp mina äggstockar ytterligare en gång. Den här gången hade jag googlat en del och var ganska så övertygad om att jag kommit in i ett tidigt klimakterium. Jag fick liksom inte mens på sex månader och jag var inte gravid, så vad annars kunde det vara?

Läkaren på Liljeholmens mottagning tog extra betalt i egenskap av specialist. Han var faktiskt så pass mycket specialist att han knappt behövde lyssna på vad jag hade att säga. Utan att riktigt veta vad som fattades mig kollade han mig med ultraljud och konstaterade att allt såg väldigt bra ut på monitorn. Han var till och med riktigt imponerad över att jag hade extra många äggblåsor som liksom formade ett pärlband. ”Titta ska du se vad fint det ser ut”. Och jag tittade och fattade väl inte sådär jättemycket, för ärligt talat är inte min vana av bilder på äggstockar särskilt stor. Jag fick en klapp på huvudet och en liten fniss över hur tokig jag var som oroade mig över att jag inte fick mens. Hallå? Fullt med ägg! JÄTTEFERTIL! Skitbra ju! Sen fick jag gå hem, 380 kronor fattigare.

Ett år senare var jag hos en annan specialist. Hos läkargruppen Victoria på söder i Stockholm. Den där klappen på huvudet som förra specialisten gav mig tog visst inte bort symptomen. Specialisten på Victoria tittade på exakt samma äggstock, men var inte riktigt lika imponerad. I alla fall inte på det bra sättet. Jättemånga äggblåsor i ett pärlband innebär inte att du är extra fertil nämligen. Det innebär att du har PCOS och sannolikt kommer att få problem att bli gravid på egen hand. Det innebär också ökad risk för diabetes, depression, hjärtproblem, fetma, oönskad hårväxt och vissa cancerformer. Bland annat. Jag har haft tydliga symptom på det här sedan jag var 24. EN enda av alla ”specialister” jag har besökt har tagit det på allvar. Behöver jag ens antyda den minimala sannolikheten att en man hade fått gå omkring lika länge med pungbråck?

(Det här inlägget är baserat på den här texten som jag skrev 2010.)

You may also like

10 kommentarer

    1. Det är så jäkla sorgligt. Och förmodligen helt vanligt förekommande. Har svårt att tänka mig att den här historien gör mig till en unik snöflinga.

    1. Och sedan försöka sprida myten om att folk går till akuten med ett skrubbsår, så att fokus ligger på ”alla” som söker vård i onödan istället för att vården är ett fuckupp.

    1. Jag med. Önskar att jag lyckades bli så arg när jag väl träffade alla läkare också och inte bara känna mig underlägsen och bortdribblad.

  1. Jag blev diagnosticerad med PCO-S för cirka åtta år sedan. Min mamma tyckte att jag skulle gå och kolla upp att jag hade lite mer hårväxt (jag har inte särskilt mycket hårväxt men mer än andra i min familj och mamma ville bara att jag skulle kolla att allt stod rätt till) och att jag hade väldigt mycket finnar på ryggen. Allmänläkaren på Vårdcentralen i Fruängen tittade på mig och undrade om min pappa ”kanske är sydeuropé? De är ju hårigare” och att ”lite finnar, det har alla i tonårstiden” (jag var då 22 år och finnarna, som knappast kan kallas ”lite” kom dessutom efter att jag hade gått igenom puberteten, långt efter att de värsta problemen med ”vanlig acne” försvunnit.

    Hon gav mig, efter lite tjat från min sida, en remiss till en hudläkare och en till en gynekolog. Och som tur var var det en väldigt erfaren gynekolog som redan när jag beskrev mina problem anade vad det var. Jag gick aldrig till hudläkaren eftersom jag fick p-piller och de hjälpte mot finnarna (och även mot annat märkte jag senare). Jag är nyfiken på vad som händer om jag slutar med dem någon gång, och hur svårt det är att bli gravid.

    1. Jag hade också finnar i början av tjugoårsåldern! Har faktiskt aldrig kopplat dem till min PCOS, men det lär ju ha ett samband? De kommer och går där i perioder. Hur som helst. Galet att det ska vara så sabla svårt att bli tagen på allvar.

  2. Jag blir också helt vansinnig när jag läser! Och så himla typiskt och inte oväntat alls (tyvärr) att det är ett problem som endast drabbar kvinnor som det är såhär med.

    1. Och bättre verkar det inte bli. Pratade precis med en vän som gått igenom samma träliga resa alldeles nyligen. Sorgligt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *