Lite om kropp

I den här blogglistan som jag lade upp häromveckan så var den sista frågan ”det här skulle jag vilja blogga om, men vågar inte”. Jag har insett en sak så jag tänker ge ett nytt svar. Jag gjorde en livsstilsförändring för exakt ett år sedan och den vågar jag inte blogga om. Eller rättare sagt: jag vågar inte blogga om förändringen i min kropp.

För det första måste jag skriva så himla mycket för att det inte ska låta som att ”ja men jag var trött och så använde jag sunt förnuft, åt lite bättre, rörde på mig lite mer, gick ner en fjärdedel av min vikt och se så bra jag mår nu *tihi*”. För riktigt så har det inte varit, även om jag vet att mina kolleger, exempelvis, tror det och jag har liksom inte riktigt orkat säga att det som i första hand krävdes för min del var att jag fick hjälp med min självbild. Genom terapi. I ett år. Därmed inte sagt att alla som kallas för överviktiga har problem med självbilden. Jag behövde dock få min korrigerad för att fatta att sättet jag levde på var taskigt mot mig själv.

För det andra tycker jag att det är alldeles för svårt att hitta en balans i det jag skriver eftersom att jag inte vill ha för mycket fokus på kropp. Samtidigt så har jag ju gått igenom en ganska så stor förändring i hur jag lever mitt liv och det är klart att jag vill skriva om den. Ibland. Speciellt när jag får en dum kommentar (vilket händer cirka en gång i veckan).

För det tredje pallar jag inte stressa folk och det blir lätt stressande att skriva om just kroppslig förändring. I alla fall när det är en förändring som närmar sig normen för hur en kropp ska se ut (dock att mina tuttar och det överflödiga skinnet på min mage aldrig någonsin kommer att tillhöra normen, men ni fattar, det kamoufleras ju med kläder ändå liksom).

För det fjärde blir jag så otroligt deprimerad av människor som har ändrat livsstil och som ser tillbaka på sitt gamla jag med förakt. Som använder tjock som ett skällsord istället för en neutral benämning på en kroppsform (okej, inser att detta egentligen kräver mycket mer än det jag skriver nu, men jag hoppas ni fattar). Jag föraktar inte mitt gamla jag, men det är svårt att vara positivt inställd till den person jag var då eftersom att jag inte mådde sådär jättefestligt.

Och för det femte, som är lite som allt det jag precis har skrivit: Jag vill aldrig någonsin bli misstagen för en person som sätter likhetstecken mellan smal och lycklig. Det är ju inte enbart förändring i mina mat- och motionsvanor och min kroppsform som har gjort att jag mår bättre nu än för ett år sedan. Som sagt: terapi. Bra skit.

Lite så, fast så ändligt mycket mer ändå egentligen.

You may also like

5 kommentarer

  1. Ja, men visst är det svårt! Jag skriver ju trots allt om min viktnedgång men funderar massor och funderar sen en gång till. Jag skrev lite om det igår, att det förutsätts att man som överviktig föraktar sej själv och strävar efter att bli smal och lycklig. Så känner jag inte att det är för mej. Hatar den typ av före/efterbilder där personen på ”tjock-bilden” står ihopsjunken och sen strålar på efterbilden. Det förmedlar verkligen bilden = lycklig.

    Äsch, jag brottas jättemycket med att förmedla min syn på min kropp och viktnedgång på ett bra sätt. För jag vill blogga om det eftersom det upptar en del av mitt liv och min vardag och jag dessutom funderar mycket kring kropp och kroppsuppfattning, det skulle kännas konstigt för mej att utelämna det på bloggen då det ändå syns.

    1. Jag brottas ganska mycket med det här att jag vill att det ska vara skit samma med kropp, men jag gör det ju till något om jag skriver om det. Lika mycket gör jag det ju till något om jag inte skriver om det fast jag vill. Som till exempel när vissa föräldrar inte vill att kön inte ska spela någon roll att de gör så stor grej av att inte avslöja något att utomstående bara blir ännu mer nyfikna på barnets kön. (Vi avslöjade inte förrän en vecka efter förlossningen eller så, men det var ju för att jävlas :))

      Hur som helst, jag startade en blogg som skulle handla om min livsstilsförändring förra året, men det blev för jobbigt att skriva om utan att bli undervisande, så jag lade ner. Så det kanske inte handlar som mycket om att jag inte vågar som att jag inte riktigt behärskar konsten att göra det bra 🙂

  2. Först: grymt att du har gått i terapi och grymt att det ledde till något så bra!

    Sedan: håller med om att det är svårt att skriva om kropp. Och mat, träning och allt som hör därtill. Jag drar mig själv för att göra det, eftersom jag är rädd för att det jag skriver ska låta förmanande, förenklande, hälsohetsande, normbefästande etc. Jag tycker det är kul med tröning och mat, men det känns alltid svårt att skriva om det.

    1. Tack! Det är nog det bästa jag har lagt pengar på i hela mitt liv faktiskt. Försökte några vändor när jag var yngre, men hamnade hos så knäppa psykologer att jag gav upp. Sedan när Isak kom insåg jag att jag faktiskt har ett ansvar att må bra för honom. Och med ”må bra” menar jag då så klart inte att jag aldrig får må dåligt, utan ur ett helhetsperspektiv.

      Det är synd att det inte bara kan kännas otvunget – men det kanske handlar lite om ovana också? I Move it mama-bloggen har jag inga problem att skriva om träning eftersom att den ju handlar om det. Men kropp blir alltid svårt var jag än skriver om det tycker jag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *