Min gamla kollegas kärlek

Min före detta kollega gav upp om att träffa någon att bilda familj med på sin trettiofemårsdag. Några månader senare åkte hon på ett bröllop med övernattning. Där föll det sig så att hon övernattade med någon och att de kanske inte var så där jättebra på att skydda sig efter allt bubbel. Skyddet sprack, men ingen brydde sig om det förrän det hade gått några månader och det visade sig att den där magkatarren var en graviditet. Hon övervägde abort, men lyssnade på sin mor som sade att hon aldrig skulle ångra att hon sätter ett barn till världen och att hon skulle få allt stöd hon behövde hemifrån.

Så. Hon ringer flirten och säger som det är. Du ska bli pappa, men jag begär inget av dig om du inte vill. Flirten säger: jag vill – jag vill att vi testar hela livet ihop. Och så testade de det. När hon var trettiosex kom första barnet, när hon var trettiosju gifte de sig, när hon var trettionio kom andra barnet och när hon var fyrtioett kom tredje. Det har inte varit så lätt som det låter alla gånger, men det har hela tiden varit något båda vill. Jag vet, det här är en en på miljarden-historia, men jag gillar den ändå. Den finns nära mig och den ger lite hopp om att även om det känns som att allt har skitit sig för all framtid, så kan det faktiskt sluta skita sig imorgon.

Jag var tjugonio och singel när min kollega berättade det här för mig. Efter allt jag varit med om var jag helt övertygad om att jag skulle leva ensam resten av mitt liv och barn, det var inte ens något som fanns i min tankevärld. Två månader senare träffade jag Alex. Iförd samma tunika som jag har på jobbet idag. Alltså JAG var iförd den, inte Alex.

Hur som helst. Det går inte att veta vad som händer. Imorgon kan ett helt nytt liv börja. Med med barn, utan barn, i ensamhet eller med någon. Och jag behöver inte känna mig så sabla stressad över Isaks eventuella syskons vara eller icke vara bara för att jag är trettiofem. Jag kanske blir gravid om ett år. Eller så blir jag inte det och då är det okej. Jag saknar inget, även fast omvärlden stressar mig att tro att jag gör det.

20140207-074426.jpg

 

You may also like

10 kommentarer

    1. Ja! Jag har så lätt för att tippa över och bli jättebitter i förskott, så jag behöver sådant här att tänka på ibland!

  1. Vad fint! Jag blev extra glad över att läsa det där med barnen, att det liksom kanske finns tid. Jag fyller 35 i sommar men känner mej inte riktigt redo än men samtidigt stressad. Men jag vill ju ha barn…tror jag.. om det vill sej. Mannen har jag dock, sen tolv år 🙂

    1. Wow, tolv år!

      Jag var jättetveksam till barn. Först kunde jag inte bestämma mig och sedan fick jag veta att jag har PCO-S och det antagligen skulle krävas behandling och då blev det så jobbigt att jag skulle behöva göra ett val (tillsammans med Alex då såklart). Och sedan… hepp! Plötsligt var det ett helt oplanerat streck på stickan.

      Jo och så kom det ju forskning häromåret som visade att det är ungefär lika många förstagångsmammor som blir gravida när de börjar försöka vid 37 som vid 30. Tydligen var den gamla forskningen som visar att det är så jäkla hetsigt efter trettiotvå över hundra år gammal 🙂

  2. Vilken fin och hoppingivande historia! Ett barn har jag iofs, men är separerad sen drygt ett år och det känns som att jag aldrig kommer att träffa någon. Fast jag vet att det kommer att hända en dag så kan det ändå kännas hopplöst ibland. Plötslig händer det!

    1. Ja det är tyvärr lätt att känna hopplöshet. Kvällen innan jag träffade Alex låg jag i fosterställning och grät över att jag kände mig så ensam. Då hjälpte inte ens den här historien. Hoppas du hittar det du söker snart!

    1. Så himla hoppingivande att tänka på även om det inte är barn/familj/karl/kvinna man har givit upp! Alltså – man vet ju aldrig vad som händer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *