Min tappade tro

Min mamma lät mig gå med i kyrkans barntimmar efter att jag hade tjatat det till mig när jag var sju. Min bästis Sara gick där, så det kunde ju inte vara annat än ett hippt ställe tänkte jag. Där fick jag sedan läsa bibeln, sjunga psalmer och ägna mig åt kristet pyssel. Jag var ju ganska liten, så min uppfattning var väl att Gud fanns och att det var en han för det sade kyrkans barntimmar och bibeln. Ibland bad jag på kvällarna för att det kändes som att det var bäst att vara på den säkra sidan.

I Örebro hade vi skolavslutning i kyrkan. Det var så det var. När vi sedan flyttade till Skåne och metropolen Hofterup fanns det förvisso en kyrka där i krokarna, men jag kan inte minnas att vi någonsin besökte den. Och jag kände ingen hipp person som gick på kyrkans barntimmar så jag tappade lite suget. Jag skulle fylla nio och kristendomen började så sakteligen tappa sitt tafatta grepp om mig.

Jag gick från att följa strömmen som kristen till att bli en av alla miljoner som ”inte tror på Gud, men på något”. Mest för att jag ville tro på något, för det är faktiskt ganska skönt att göra det. Så skönt att jag i desperata försök försökte överrösta mina tvivel med att se tecken i de mest löjliga situationer (typ: å strömavbrott, morfar försöker kontakta oss. Å en dröm om någon som dött, vi fick kontakt). Jag startade till och med en hemsida om änglar 1999 (och från och med NU pratar vi aldrig mer om den). Sedan dog Josefine och då blev jag först övertroende för att sedan bara lägga av. Från den ena sekunden till den andra.

2013-08-23 014

Jag har tappat min tro på ”något” i två omgångar. Ett halvår efter att Josefine dog, någon gång i början av 2001 försvann min tro på ett liv efter detta över en natt. Det gav mig så mycket ångest att jag skrek till min dåvarande sambo att han skulle köra mig till akuten för att jag minst höll på att dö där och då. Klockan var tre på natten och jag var nykter och min sambo trodde alldeles säkert att jag blivit galen.

För fem år sedan försvann tron på medium, tarotkort och energier som jag behållit av ren vilja, för det vore så himla skönt om det liksom funkade. Att någon bara kunde SE saker. Det skedde hur som helst helt smärtfritt genom ett kallt konstaterande. Klockan var inte tre på natten, men jag var nykter även vid detta tillfälle. Trots den tappade tron var jag ändå tvungen att kalla mig agnostiker under en period. Svårt att motivera varför. Feghet kanske.

Men så kom en dag, för något år sedan när jag satt på jobbet och vi diskuterade tro och jag bara… kom ut som ateist. Det kändes så jäkla skönt att bara säga det och liksom inse att nej, jag TROR verkligen inte på någonting övernaturligt (förutom Svarta madam, ALDRIG att jag säger det fem gånger i en spegel i mörkt rum).

2013-07-16 240

Idag är jag med andra ord övertygad ateist, men skulle aldrig någonsin kalla mig skeptiker eftersom att jag anser att många skeptiker är precis lika irriterande som religiösa fanatiker. Ibland har jag förstått att somliga tycker synd om oss som inte tror för att vi tydligen lever så tomma och innehållslösa liv, men jag kan inte alls identifiera mig med det. Den tiden som andra lägger på att tro på sin gud, andar, energier, troll och tomtar på loftet fyller jag med annat. Så enkelt är det. En del blir jätteprovocerade av det och det kan de väl få bli om de vill. Själv tycker jag att cirka alla religioner (även de inom new age) är obehagliga på ett eller annat sätt (ja – även buddhism och rastafari), men jag har full förståelse för att folk tror och tänker att det kan de väl få fortsätta med, så länge det inte skadar någon annan.

Typ så. Någon som har något att tillägga?

You may also like

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *