När jag ändå är igång och tjurar: Om förlossning och att inte älska det

Mina vänner får barn. Hela tiden. Det blir så klart en hel del statusuppdateringar och under dem är det många som skriver om vilken häftig upplevelse det här att föda barn är. Det brukar folk skriva i tidningar och i bloggar och säga i intervjuer med. Alla minns det som så omvälvande och berusande säger de. Och så står det ganska mycket om hur folks hjärtan brister hit och dit och att det var kärlek vid första ögonkast och ja, de tända doftljusen svajar tyst i vinden.

Jag vill inte ta ifrån någon sin upplevelse här, men jag vill bara påpeka att det går att föda barn och hata det – eller för den delen inte tycka så särskilt mycket alls. Det går att få sin bebis på magen och inte känna någonting just då för att man kanske är för utmattad eller för att det bara är så jävla konstigt att den där ”föräääälskelsen” och tiden som ska stanna, och gudarna vet allt, bara inte infinner sig. Och det är inte konstigt. Det kan vara så och man kan älska sitt barn ändå och man kan till och med älska sitt barn utan att definiera alla känslor som kommer i början eller senare, som just förälskelse. Det kan man göra även om man blir snittad och inte har någon vaginal förlossning att skryta om.

DSC00012
Fortfarande i tron om att något magiskt väntade. Vi kan säga att jag blev varse under de nitton kommande timmarna att ingen magi var inblandad hos mig.

Jag tyckte inte att det var världens ballaste grej att föda. Jag blev igångsatt, inget smärtstillande hjälpte och allt var allmän plåga. När Isak väl låg på mitt bröst var jag så utmattad att jag inte alls kände den där fantastiska kärleken alla pratar om från första sekund. Jag kände en massa, men inte KÄRLEKEN som folk beskrivit för mig innan. Jag var förvirrad och trött och fattade knappt vad som hänt, men var jävligt glad att det var över. Jag minns hur jag blängde ut genom fönstret och surt konstaterade  att snö och grå himmel minsann såg likadant ut nu som dagen innan. Vart var det rosa fluffet? Sedan kände mig lite misslyckad som inte var kär och pirrig och som inte ville göra det här igen. Men visst. Jag har också glömt känslan av hur illa jag tyckte det var då och kan till och med bli lite sentimental när jag ser bilder från den dagen och tiden efter på BB.

Ursäkta om jag är purken, men det är mitt normaltillstånd. Jag blir faktiskt lite trött på att det romantiseras så mycket kring förlossningar. Jag vill som sagt inte ta ifrån någon deras upplevelse, inte heller vill jag uppmuntra till skräckhistorier. Men lite balans kanske? Måste förlossningar vara ytterligare ett område där du riskerar att misslyckas i ”att vara kvinna”om du inte känner det fantastiska och häftiga och berusande (eller om du föder med kejsarsnitt)? Kan det inte få vara okej att bara tycka att det sög oavsett hur barnet kom ut och säga det? Ja det är en stor upplevelse, men stor upplevelse är inte lika med en positiv upplevelse.

Så. Det var det om det. Snart är jag glad igen. Vad hände för övrigt med den sabla storken folk tjatade om förr? Hen får gärna ställa upp om det blir dags för mig någon mer gång.

You may also like

19 kommentarer

  1. Tack! Håller med. Min gick visserligen bra utan större svårigheter och trauman men jag visste genast när min pojke kommit ut att ”det här ska jag inte göra igen” och det är inte helt OK som kvinna att känna…

    1. Nej och det är fruktansvärt irriterande att vi inte ens ska få ha våra egna upplevelser och känslor av förlossningarna i fred. Tack själv! Skönt att inte vara ensam om att inte älska allt.

  2. Jag hade väl vad man skulle kalla en ”bra” förlossning. Det gick ganska snabbt, fick bra smärtlindring, vi hade ganska kul osv, men jag skulle snarare beskriva bäbis-på-magen-känslan som chock och en slags ”oh my god, jag och bäbisen klarade det”-känsla. Kan inte säga att jag liksom ”längtar” till en eventuell kommande gång.

    1. Vi hade nog lite kul en stund. När jag fortfarande inte hade jätteont och fick testa lustgas och kände mig full. Lyssnade på Motorhead och twittrade om allt. Efter det däremot…

  3. Jag brölade ”det här gör jag aldrig i helvete om mer” det första som hände efter att min som kom ut. Det gjorde jag inte heller, det blev snitt nästa gång. Skönt det. Och ja, stor upplevelse, ja, ganska hemskt, tyckte jag att det var. Inte ett endaste doftljus som vajade nånstans inte!

    1. Haha! Vilket bra bröl! Jag är också inne på kejsarsnitt om det blir någon mer gång. Eller storken då som sagt, men den verkar ju omodern nuförtiden.

      1. Åh men STORKEN vore fan nåt!! 🙂 Planerat snitt, såklart inte helt smärtfritt men bara så mycket lättare och bättre både för mej och min kropp men också för hela familjen. Fick så mkt bättre start med lillasyster tack vare slapp vara traumatiserad och ledsen de första månaderna. Och väldigt skönt att få säga att ”jag har provat att föda vaginalt, men det var verkligen inget för mej”. Alla är olika. Ju.

        1. Ja precis och även det liksom inte vara någon grej att föda vaginalt för någon så kan det ju få lov att vara bara ”inte någon grej”. Det måste väl inte vara beruuuusande för att räknas?

          Ja fy. Var också lite traumatiserad efter. Klarade inte riktigt av att se förlossningar på tv de första månaderna. Alls. Inte för att det visas där så ofta, men det händer ju ibland, det gör det ju.

  4. I hear ya! Jag HATADE att föda barn och vill aldrig nånsin göra det igen! Minns fortfarande min förlossning som ett trauma, nästan tre år senare.

    1. Minns plötsligt första föräldragruppsträffen när alla, ALLA, satt och pratade om vilken fantastisk och häftig upplevelse deras förlossning hade varit och jag sade ungefär precis samma sak som du skrev just. Definitionen av dålig stämning infann sig ganska så snabbt.

  5. Håller verkligen med! Själv misslyckades jag att infria precis alla förväntningar jag hade, och avslutade med brådskande akutsnitt. Och jag vill inte sprida skräckhistorier, men försöker på ett fint sätt säga till snartfödande att jo, tänk på att det kan bli snitt. och snitt är inte lika med fel.

    1. Nej precis. Har en vän som valde snitt och oj vad hon har fått stå ut med folk som ifrågasätter det valet. Det verkar bara vara okej om typ snippy är igenvuxen från början så att barnet inte kan komma ut den vägen. Rädsla eller andra preferenser räknas tydligen inte som en okej anledning. Och ja… att folk ens tar sig rätten att tycka en massa om det. Suck.

  6. Min mamma fick krysta & pusta ut mig i ett facking dygn & det första doktorn sa efteråt var ”Hoppsan, det hade ju varit mycket bättre med kejsarsnitt TIHI! Så dumt av oss!”. Jag är EXAKT samma storlek som min mamma & känner instinktivt – fuck that shit! Om man är liten i rocken & känner en jävla olust inför bara tanken att föda barn, så varför ska man inte ha rätt att snitta? Tom där är folk aviga – ”vaddååååå det kan du väl inte bestämma redan, det är myyycket bättre med naturlig födsel”. MEN OM JAG INTE VILL DET DÅ?

    Jag är rätt säker på att om det jag någonsin blir på smällen & får en unge, kommer inte förlossningen vara ngt jag hurrar över. Precis som du. Förlossningar verkar suga.

    1. Men vilka a-holes?

      Jag var fast övertygad om kejsarsnitt först och då var folk på mig också. Sedan ändrade jag mig när jag blev gravid. Vet faktiskt inte varför ärligt talat – men med facit i hand var det ju jävligt dumt.

      1. Japp! Enligt mamma var födseln såpass komplicerad att det var risk för allvarliga skador på både mig & för hennes del. Extra kul då när läkaren garvar bort att kejsarsnitt nog varit lite smartare. SAY WHAT?!

        Ångrar du att du inte körde kejsarsnitt idag alltså?

        Jag fattar inte varför detta fortf är en sådan känslig fråga – visst, om ALLA skulle vilja göra kejsarsnitt skulle det bli extremt dyrt för sjukvården, men det tror jag knappast är en risk. Men förstfödare som är små i rocken &/eller har befogade rädslor – varför i helvete är snitt så jävla problematiskt? Vi lever för fan i MODERNA tider, där man lasrar bort fotvårtor & kan fixa prostatan med robotar – men att kirurgiskt hjälpa till när man ska förlösa ett fucking liv, nä det är inte aktuellt. Blir så jävla förbannad!

        1. Njae, jag vet inte om jag ångrar något egentligen. Alltså jag kan ju absolut inte rekommendera det, men med tanke på mitt facit över allt annat kroppsrelaterad så hade jag säkert fått problem efter ett kejsarsnitt med.

          Amen to that! Både förlossningssätten innebär fysiska risker. Dessutom är det väl rätt så jävla relevant om en moder blir traumatiserad pga vaginal tvångsförlossning.

  7. Jag födde Alexis med snitt. Efter 18 timmar var det inget drag i värkarna längre, så jag blev erbjuden snitt vilket var lugnt och odramatiskt. Men om jag skulle få en krona för alla som frågat om jag är besviken att inte fått föda ”naturligt” (japp, det ordvalet)? Jeeez, detta var det mest naturliga för oss och allt gick finfint! Nästa gång hoppas jag få planerat snitt från början.

    1. Blir galen på folk. Hur kan någon ens tro att det är lite okej att ställa den frågan? Och med det ordvalet? Besviken? Det är väl inget annat än fantastiskt att du fick möjligheten att välja kejsarsnitt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *