Kronofogden och jag

En gång om året får jag ett brev från Kronofogden. En gång om året passerar alla räkningar jag har ett minne av i revy framför mina ögon – sedan blir jag i regel lite svag och måste sätta mig och ta mig lite för hjärtat en stund innan jag vågar öppna det där sabla brevet som kommer EN GÅNG OM ÅRET. En gång om året. Fem år tillbaka i tiden. Hur många år ska det gå innan jag lär mig att det är jag, JAG, som har lagt in ett ärende hos dem och att det inte är de som försöker kasta en snara runt halsen på mig?

Sommaren 2008 bodde jag i en lägenhet som var inbyggd i en privatägd villa. Jag ville inte bo där. Det var dyrt och unket och jag hade fått tag på ett billigare boende en station därifrån. Det tog lite tid att hitta någon som ville flytta in och som även villaägaren kunde tänka sig att godkänna. När jag väl hittade en ny hyresgäst hade jag redan betalat hyra för en månad jag inte skulle bo där (uppsägningstid osv.). Den glada ynglingen som tog över lägenheten lovade glatt att han skulle överföra pengar till mig vid månadsskiftet – just nu hade han bara hälften av det han blev skyldig, men de pengarna åkte han genast och tog ut. För ja, kunde han få ta över lite gamla möbler och så kunde han absolut tänka sig att lägga på en slant för det. Done deal. Han flyttade in den tredje, fick utemöbler, dammsugare, hyllor, köksprylar and what not för hela hyran plus femhundra kronor.

Sedan hände det här: juni passerade och jag fick inga pengar trots försiktig påminnelse. Juli passerade och jag fick inga pengar trots lite argare påminnelse. Augusti passerade utan att ynglingen gick att få tag på alls. September kom och jag lämnade ett kort meddelande om att jag var på väg till Kronofogden. Ynglingen ringde upp, bad om ursäkt, lovade att sätta in pengarna och slutade sedan att höra av sig igen. Så kom oktober och Kronofogden ville veta hur jag tänkte göra med ärendet jag hade påbörjat hos dem i september och jag tänkte att ”kan jag verkligen förstöra en tjugoårings liv genom att skuldsätta honom på detta vis”. Efter ett samtal med villaägaren bestämde jag att jo, det kunde jag. Förutom att denna satans påg låg efter med hyror hade han misshandlat sin flickvän tills villaägaren ringt polisen så att de fick komma in och avbryta. Dagen efter kastade han ut flickvännen. Jag kommer aldrig känna dåligt samvete över att jag driver ett skuldärende mot en sådan person.

Så nu får jag ett brev från Kronofogden per år, där de frågar om de ska fortsätta driva ärendet för i sådana fall måste jag betala en årsavgift som läggs på skulden och varje år blir jag först panikslagen för att sedan känna att en ljuv tillfredsställelse över att jag gör det jag är skyldiga att göra in the name of karma. Varje år ringer jag även upp Kronofogden för att se hur allt ligger till. Det ser inte så bra ut faktiskt. Han har fem ärenden på sig där och nästan hundratusen i skuld. Jag kommer förmodligen aldrig se mina pengar, men det handlar ändå inte om dem. Det handlar om principen att det är fel att utnyttja andra och den principen gör jag aldrig i mitt liv avkall på för en värdelös kvinnomisshandlare. Oavsett om det kostar mig 452 kronor per år.

You may also like

4 kommentarer

    1. Tack! Om jag någon gång får tillbaka pengarna ska jag skänka allt jag får tillbaka i ränta och på avgifter till någon kvinnojour. Den summan är redan uppe i mer än själva skulden var från början.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *