Vem är du,vem är jag – låt oss få kontakt nu!

Idag har Katta skrivit ett inlägg om sina bloggar och om varför hon bloggar och det inspirerade mig till att göra samma sak. Inte för att jag alls har ett lika flådigt blogg-CV som Katta, men några bloggar har det ju blivit genom åren, det har det. Ungefär så här många faktiskt:

Det låter ju så fånigt att säga men ja, jag är också en av dem som ”alltid älskat att skriva”. Så jag har gjort det ganska mycket faktiskt. Mest för mig själv. Först på papper och sedan på dator och slutligen på det hära INTERNET. Efter att ha småfulat lite i privata inlägg i en gammal Helgon-dagbok från 2003, skred jag till verket och startade min första blogg i januari 2008. All about garmonbozia fick den heta, eftersom att jag inte alls var så originell som jag trodde när jag ville döpa den enbart till garmonbozia (ja, det är en Twin Peaks-referens och jag är ju inte så ensam om att nörda ner mig i den serien så kanske inte så konstigt att det namnet var upptaget.. eh.). Den var menad att bli som en dagbok, men min gamla pojkvän dog den vintern och den blev till slut bara en kolsvart sörja (obs det är inte så att alla som står mig nära dör, ni behöver inte bli rädda för mig, jag lovar). Jag lade hur som haver ner den och startade upp the Unsatisfactory samma höst istället.

Ja, det skulle ju vara synd att säga att jag mådde bra när jag startade Unsatisfactory. Om inte namnet bevisar det tillräckligt tydligt, så kan ju valet av taglinen ”a long and whining road” kanske ge er en hint.MyBannerMaker_Banner (1)

The Unsatisfactory hade under sina glansdagar ett par hundra läsare om dagen och en hel del kommentatorer, sedan sjönk det. För i takt som jag började ordna upp mitt liv, mitt mående och sakta började undra  hur konstruktivt det är att vara skitarg feminist jämt, så kändes det väldigt svårt att skriva i en blogg som utgick från bittra humörsvägningar och samhällsförakt. Och mitt närkinska arv till trots: det är faktiskt skittråkigt att bara skriva saker i ett perspektiv som går helt i svart, alternativt lite lätt gråskala. Jag fick svår skrivkramp och gravt kommentarberoende (varje inlägg som inte fick en kommentar kändes lika peppigt som bakfylleångest). Efter fem år fick nog vara nog. Alla förväntningarna jag satte på mig själv genom åren att alltid vara bittert fyndig hade gjort bloggen till något som bara var besvärligt. Saken är dessutom den att jag liksom inte är så himla bitter längre (*GASP* THE SHOCKING TRUTH ABOUT FIAT). Jag mår ganska bra och det har tagit rätt lång tid för mig att inte skämmas över det. Vilket ju är lite knäppt, men så är det. Att skriva i en bitterblogg när man försöker gå ifrån tillståndet bitter är jättedålig medicin – I kid you not.

Anyhoodles, vid sidan om The Unsatisfactory startade jag The Satisfactory som skulle vara någon slags motpol till allt neg, sedan blev den en drink-blogg och sedan lade jag ner. Jag har haft bloggen Garnhärva som skulle handla om alla mina stickningsprojekt, men alltså, har man svårt att hitta tid till att sticka så är det komplett omöjligt att hitta tiden till att blogga om det i efterhand. Samt: avsaknad av bra kamera gör inte en handarbetesblogg roligare. I våras startade jag Live long and prosper som skulle vara en tränings- och matblogg, men tyckte det var ganska svårt att orka hålla igång den där (och så var det det där med den dåliga kameran, så undvik att titta på bilderna om ni går in där). Så det var ju en förbannad tur att jag och Katta och Mirijam slog oss ihop och startade Move it mama som känns som ungefär det roligaste projektet jämte den här bloggen.

mama

Numera skriver jag det jag vill, när jag vill. Jag orkar inte bry mig så mycket om jag inte får kommentarer på ett inlägg (men jag blir ju väldigt väldigt glad när jag får det) och jag orkar inte bry mig om någon kommer in här och tycker att jag är en dålig feminist för att jag engagerar mig i fel frågor eller skriver för få inlägg om det. Jag har nog blivit väldigt… vuxen?… trygg i mig själv?… obrydd på det sättet.

Så. Om du har läst ända ner hit. Vem är du som läser här och hur länge har du gått vid min sida?

 

You may also like

2 kommentarer

  1. Åh! Jag började läsa The Unsatisfactory någon gång kanske när vi var gravida samtidigt…? Sen har jag hängt med! Och tänker att om vi någon gång flyttar till Stockholm i framtiden så skulle Gael och Isak kunna bli fina kompisar!
    Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *